För en dokumentärfotograf och filmare vars favoritinställning är att låta historier utvecklas och växa naturligt så kan man inte tänka sig en bättre rubrik än ”Fröväktarna i Guinea-Bissau”. Vanessa Ribeiro Rodrigues tillbringade en månad i det västafrikanska landets palmträdsklädda ölandskap [Bijagosöarna], där hon träffade dessa inspirerande kvinnor och gav dem en röst så att de kan hjälpa samhällen mycket längre bort.

Vanessa hörde först talas om historien när hon undervisade undersökande journalistik i Guinea-Bissau år 2021. ”Jag ser mig som berättare”, förklarar hon ”och var på jakt efter nya historier”. Jag kände till den ideella föreningen Tiniguena och deras arbete. De ägnar sig åt projekt som är en intressant blandning av ekofeminism, agroekologi, empowerment och hållbarhet. När någon nämnde fröväktarna så blev jag så fascinerad av dess betydelse och det viktiga jobbet de gjorde att jag bara visste att jag var tvungen att träffa dem och lyssna på deras berättelser.

Dessa kvinnor, som utgör en del av den etniska gruppen bijagó, bodde i det skyddade området Community Marine Protected Area på Urok-öarna, och de hade till uppgift att garantera livsmedelssuveränitet och säkerhet i relation till många utmaningar: de stigande havsnivåerna och den ökande nederbörden på grund av klimatförändringar samt ekonomiska och industriella hot mot öarnas inhemska grödor som t.ex. odling av cashew som enda gröda.

Men det fanns även inslag av ojämlikhet i hållbarhetsberättelsen hon ville dela med sig av. ”Jordbruket i Guinea-Bissau bygger på arbete som utförs av landsbygdens kvinnor”, fortsätter Vanessa, ”och det är de som ansvarar för näringssäkerheten för sina familjer. Det är dock mindre än en procent av dessa kvinnor som äger marken de odlar, på grund av diskriminerande lagar och traditioner. Vanessa blev inspirerad att dela deras historia och inledde ett multimediaprojekt som hittills har lett till flera publikationer i portugisiska och internationella tidningar, en långfilmsdokumentär som ska släppas i år och som kommer att utgöra grunden för en utställning i Portugal.

Det var dock inte utan utmaningar att intervjua och fotografera fröväktarna. ”Den främsta utmaningen”, säger hon och skrattar, ”var att jag var ensam på jobbet! Det var otroligt tajt med tid och jag ville få med mig många kvinnor, samtidigt som jag gjorde allt själv: förberedelser, videointervjuer, skapa bilder och cutaways, fotografera porträtt och andra stillbilder, spela in ljud ... och bära med mig all utrustning från en plats till en annan. Geografin och vädret var också stora faktorer. När tidvattnet var för högt tog vi båtar, men ofta var vi tvungna att vada och vandra i timmar för att träffa alla jag ville inkludera.”

”Men när du kommer till en plats som denna, och du har en så bra historia att berätta, så vill du göra det mesta av det”, fortsätter hon. ”Det krävs ett ständigt engagemang, men det är alltid givande. Det är ett privilegium att få komma in i den här världen, att nå en sådan gammal och avlägsen kultur. Som en historiejägare är detta den typ av tidlösa historia som jag tror kan göra skillnad.

För det här projektet valde Vanessa att ta hjälp av kameran Sony Alpha 7C med objektivet FE 24-105mm f/4 G OSS. ”Som ensam på jobbet var det tur att jag hade med mig den kombinationen”, förklarar hon, ”eftersom den är så lätt att bära med sig samtidigt som den erbjuder en hel del flexibilitet och kvalitet i både stillbilder och video. Den lätta vikten spelar verkligen roll när du själv måste bära allt på ryggen flera veckor åt gången! Objektivet kan ge alla de typer av bilder som jag vill ha: porträtt, vidvinkelbilder eller till och med fånga ett motiv på andra sidan risfälten (Bolama). Bländaren f/4 ger en fantastisk ljusstyrka, vilket är mycket viktigt för mig eftersom jag gillar att arbeta endast med naturligt ljus”.

Trots utmaningarna försummade Vanessa inte sin varumärkesstrategi som går ut på att arbeta långsamt och naturligt, ta sig tid för att vinna subjektens förtroende och se till att de får sina röster hörda på bästa sätt. ”Som jag ser det så är det inte bara att trycka av och så är det klart, oavsett om det gäller filmskapande eller fotografering eller både och”, förklarar hon. ”Jag gillar verkligen att engagera individer och skapa band, och det tar tid.”

”Jag frågar alltid dem jag fotografera eller filmar om vad som är viktigt för dem”, fortsätter hon, ”och vad de vill att jag ska förmedla. På många sätt är det gräsrotsnyheter: du börjar med de här rösterna i samhället och på ett respektfullt sätt blir det ett samarbete. Det är inte min roll som utlänning att diktera vilka nyheter som är av värde. Utan istället vill jag ge tillbaka historieberättandet till individerna i samhället. Hur kan jag representera dem? Vad funderar de på? Och vilken del av deras historia har inte berättats tidigare?”

Vanessa tycker att porträtten av dessa kvinnor har en speciell betydelse. ”För mig” förklarar hon, ”har fotografi har en kraft som video eller audiovisuell kommunikation inte har. Jag säger inte att den ena är bättre än den andra, men bilder har en förmåga att frysa tiden på ett sätt som video inte har, och detta kan ta betraktaren till olika platser i deras fantasi. Ögat dras till detaljer och tar in dessa, vilket kan låsa upp en speciell anknytning, ett minne eller någon idé som tidigare var okänd. Samtidigt som video ger oss nästan allt – rörelse, språk och ljud – så kan vi ofta hitta något mycket mer kraftfullt i dess frånvaro.”

När historien nu har fångats i bilder, vilken effekt tror Vanessa att den kan få? ”Jag tror att den här typen av berättelser om agroekologi kan vara ett lysande exempel för hela världen och samtidigt ge något tillbaka till fröväktarna själva, avslutar hon med att säga.