Med sina kraftiga vulkantoppar, öde svarta sandstränder och brant stupande vattenfall är Island en drömplats för många fotografer. Men en särskilt kall och dyster dag var Davide Monteleones kamera riktad mot en anonym aluminiumigloo på Nesjavellirs lavafält nära Reykjavik. Det var under ett uppdrag för att ta en bild som skulle väcka läsarnas intresse och få dem att vilja veta mer.

Motivet var den spirande tekniken för koldioxidinfångning, som är så oerhört viktig på den geopolitiska skalan, och ”att processen för att minska koldioxidutsläppen verkligen måste ses som lika livsavgörande som en konflikt”, förklarar Davide. ”Vi skapade det här problemet och nu måste vi finna en väg ut ur det. De här maskinerna är de vapen som mänskligheten håller på att bygga för att rädda oss.”

I praktiken är det dock ofta problematiskt att fotografera den här tekniken. ”Frågan för mig var hur jag skulle illustrera en berättelse om något som du inte ens kan se. Vi hade åkt för att dokumentera det här systemet för koldioxidinfångning och som med de flesta av dessa tekniker har de väldigt lite visuell attraktionskraft – även om dess potential är otroligt viktig. Så det måste alltså handla om forskarna och deras livsviktiga skapelser som försöker fånga in koldioxid ur luften och lagra den under jord eller minska den genom projekt i havet.”

För artikeln besökte han nio av dessa anläggningar för koldioxidinfångning runt om i Europa och resten av världen. Under loppet av åtta månader tillbringade han allt från några dagar till flera veckor på plats vid var och en. ”Det är så mycket forskning som behandlas i fotograferingen av de här artiklarna och fotografen är väldigt involverad tillsammans med redaktionen när det gäller att planera och ta besluten”, förklarar Davide. ”Så även om ett projekt av denna storlek och tyngd kan få dig att känna dig orolig, så får det stora engagemanget och åtagandet dig att glömma all nervositet.”

Trots dessa svårigheter fick han till slut efter tolv ansträngande timmar på Nesjavellir den bild som skulle pryda omslaget till novembernumret av National Geographic.

Davide tog sig an projektet med en storformatskamera, en drönare och sin Sony Alpha 7R IV. Det här är en modell som han beskriver som ”otroligt effektiv, eftersom den gör allt jag behöver den till på ett snabbt och enkelt sätt. Processen med att arbeta med dessa små, lätta och spegellösa fullformatskameror påminner mig om hur de första 35 mm-filmkamerorna revolutionerade dokumentärarbetet i mitten av 1900-talet. Med 60 megapixel kan dess kvalitet dessutom mäta sig med kameror som är mycket större och dyrare.”

”Under långa dagar med tuffa förhållanden presterade den dessutom utmärkt och jag kan lita på att den tar över tusen bilder på ett enda batteri medan jag står emot kylan på Island eller fuktigheten i Kongo-Kinshasa”, säger Davide.

Davide drar sig till minnes den kreativitet som krävdes för att övervinna det som på ytan skulle kunna anses vara ”ganska fult och tråkigt” och förklarade att till skillnad från konfliktzoner, som är mycket reaktiva, kräver projekt som dessa tålamod och inspiration.

”Så tillsammans med mitt team började jag arbeta mig igenom problemet, tillämpa olika idéer och se vad som fungerade”, fortsätter han, ”som till exempel: kan vi ändra bildens perspektiv så att den berättar historien bättre, göra något som påminner om industriell fotografering, ljussätta den kreativt eller fotografera vid en annan tid på dagen? När det gäller igloon slutade det med att vi fotograferade den på natten och lyste upp den med en drönare i rörelse.” Davide hoppades också att norrskenet skulle dyka upp, men som islänningarna ofta varnar dig: när du talar om dem, kommer de inte fram!

”Jag tycker att vi gjorde ett bra jobb i slutändan”, anser han, ”det valdes ju trots allt till omslag för tidningen. Det är ett foto som är tilltalande men som väcker några frågor: du vill veta vad igloon är för något och vad den gör. Det är attraktivt på ett futuristiskt sätt, men det lite främmande landskapet i lavafältet är också en smula oroväckande. Det berättar om förpliktelserna, men också de utmaningar som ligger framför oss och vad som kan hända oss om vi inte uppfyller dem.”

På det här sättet ser Davide sig själv som en översättare. ”Fotografiet i sig förklarar ingenting, men om det får någon att läsa om koldioxidinfångning, så har det fyllt sitt syfte. Dokumentärfotografens roll är inte att lösa problemet, utan att väcka nyfikenhet hos andra att göra det.”

Det här har inte förändrats mycket genom historien, säger Davide och liknar sin roll vid dem som dokumenterade den industriella revolutionen, som fotografen Lewis Hine. ”Vår uppgift är att lyfta fram en ny industriell revolution och skildra dessa berättelser om energiomvandling. Vi går från fossila bränslen till grön energi, och även om det inte kommer att lösa världens klimatproblem på egen hand, är processen för koldioxidinfångning en viktig del av den. Fotograferingen på detta område förbättras dessutom. För fem år sedan dominerades beskrivningen av tekniska förändringar av köpta arkivbilder men nu görs det så mycket mer kreativt och genomtänkt arbete.”

Liksom många fotografer arbetar Davide ofta i mer utav en hybridstil, så möjligheten att spela in video för National Geographic-artikeln på sin Sony Alpha 7R IV var också en viktig del. ”Jag gillar att sälja in berättelser som även inkluderar videor, eftersom de är väldigt effektiva när det gäller narrativ och berättande. Särskilt när motiven är ganska statiska, som i det här projektet, kan rörelsen och ljudet i en video vara mer övertygande.”

Även om berättelsen om koldioxidinfångning och klimatförändringar är geopolitisk i sig, fann Davide att den mänskliga komponenten var ganska upplyftande. ”Forskarna är alltid otroligt engagerade i det de gör, och tålmodiga och känslosamma när de förklarar det”, avslutar han, ”även om det är nischat eller komplext, eller osynligt för oss andra! De vet att de här sakerna är helt avgörande när det gäller vad som ska hända med vår planet. Och om jag kan översätta energin från detta fåtal personer till ett budskap som kommer att nå många, då är jag väldigt glad över att göra det.”