Ras Nouadhibou är en 37 mil lång ogästvänlig halvö av svindlande klippor, knivliknande utsprång och breda, vindpiskade stränder vid nordvästra Afrikas karga Atlantkust. Den är full av skeppsvrak och förfallna, övergivna bostäder och är en plats där människor kämpar för att klara sig. Och det är säkert därför det bokstavligen har blivit en fristad för naturlivet, trots dess ovänliga karaktär.

Det är här de sista exemplaren medelhavsmunksälar – en art som nästan är utdöd i de vatten som gett den sitt namn – gör sin återkomst. Ironiskt nog är det här där vinterns sista solstrålar träffar kontinenten varje dag, som Ras Nouadhibou ger sälarna en ny gryning. ”Bevarandeprojektet för munksälen är det mest långvariga och ambitiösa som någonsin genomförts för en utrotningshotad art”, förklarar fotografen Tony Peral, vars uppgift har varit att dokumentera naturvårdarnas ansträngningar och de vackra föremålen för dessa.

”Från slutet av 2022 till början av 2023 var det min uppgift att hjälpa en icke-statlig organisation som heter ’CBD Habitat & Annajah’ med att bygga upp en bank av bilder och videor av denna sista kvarvarande häckningskolonin”, fortsätter han, ”och självklart var det en oerhört spännande möjlighet att få vara en del av detta ambitiösa projekt. Utan tvekan har detta varit ett av världens mest framgångsrika projekt när det gäller att återställa en utrotningshotad art – ett framgångsexempel som har tagit 20 år av hårt arbete att åstadkomma.”

Projektet fokuserade på att säkra och skydda häckningsplatser och mer omfattande livsmiljöer, genom övervakning och skyddsåtgärder – åtgärder som verkligen har saknats tidigare. ”Fram till 2001”, förklarar Tony, ”hade denna, världens sista stora munksälskoloni, inget skydd överhuvudtaget. Fiskebåtar kunde helt olagligt sätta ut sina nät framför grottorna där sälarna häckade, medan trålare fiskade mycket nära stranden och sopade bort allt, inklusive sälarna.”

”Denna kuststräcka är fiskrik och därför utan tvekan en av de bästa platserna längs Atlantkusten där sälarna kan finna en kontinuerlig tillgång på föda”, säger Tony, ”men sälarna brukade häcka naturligt på halvöns vidöppna stränder. De drog sig tillbaka till grottorna på grund av den långvariga förföljelsen och höll sig ofrivilligt till denna farligare och fientligare miljö, där dödligheten för sälungarna är mycket hög.”

”Men 2001 skapades Seal Coast Reserve”, fortsätter han, ”och i samarbete med lokala fiskare innebar det ett skydd för häckningsgrottorna vid Cabo Blanco, 365 dagar om året. Fördelarna med dessa åtgärder går tydligt att se och idag har kolonin tredubblats i storlek, vilket betyder att vi nu kan gå ytterligare ett steg och börja återinföra sälarna till stränderna där de brukade häcka.”

Även om sälarna nu återhämtar sig längs dess stränder, kan Ras Nouadhibou inte sägas vara perfekt för fotografering. ”Halvön är i bästa fall bara en tuff miljö”, bekräftar Tony, ”men när jag fotograferade på vintern och med platsen inklämd mellan havet och öknen, pressade det verkligen mig, mitt team och min utrustning till dess gränser. Dessutom gör terrängen det mycket svårt att hitta vinklar att arbeta från. Faktum är att det mesta av observationen och sälskådningen sker uppifrån klipporna. De flesta dagar fotograferade vi med ökensanden som drev på oss från ett håll, medan gigantiska vågor slog mot klipporna nedanför.”

”Vi var också tvungna att färdas långa sträckor längs kusten för att upptäcka sälarna när de var på väg att fiska”, fortsätter Tony, ”och göra det från gryning till skymning, för att kunna följa deras aktivitet. Allt försvårades av det faktum att vi arbetade på en plats utan elektricitet, vilket innebar att vi var tvungna att utveckla en strategi för att både köra utrustningen och ladda ner och säkerhetskopiera bilder, eftersom vi fyllde kort med 4K-video.”

Robustheten hos min Sony Alpha-utrustning var helt avgörande för att lyckas, säger Tony, som rutinmässigt använde två kamerahus i projektet, ”det första en Alpha 1 och det andra en Alpha 9 eller en Alpha 7, beroende på vilken typ av arbete jag var på väg att hantera. Mina huvudobjektiv var FE 600mm f/4 GM OSS, vilket var avgörande för att kunna fota sälarna uppifrån klipporna, tillsammans med zoomobjektiven FE 100-400mm och FE 70-200mm. Jag kan bara säga att det här är fotoutrustning av högsta möjliga tekniska standard. Medan vinden ständigt piskade dem med damm, salt och sand, var utrustningens prestanda och uthållighet de bästa en naturfotograf kan önska sig.”

Även under dessa tuffa förhållanden var kusten fortfarande en magisk plats. ”När man känner till den här artens historia blir den ännu mer spännande”, säger Tony. ”Den här kolonin har tagit sin tillflykt till en så avlägsen och avskild plats att man verkligen kan uppskatta den vilda och orörda naturen så långt ögat når. Det är en unik kombination där fientlighet och frid förenas i harmoni.”

Det var också en plats som inspirerade honom att ta ett antal fantastiska bilder. ”Jag är särskilt förtjust i närbilderna av sälarna”, säger han, ”eftersom de på grund av sin naturliga nyfikenhet tittar upp ur djupet och fäster uppmärksamheten vid allt som händer uppe på klippan. Men det var också viktigt för mig att dokumentera naturvårdarnas hårda arbete som garanterar säkerheten för sälarna och deras miljö. Vi tillbringade tid med dem vid lägret och deras engagemang var beundransvärt. Deras uppdrag är att hela tiden bevaka reservatområdet och dess koloni, att identifiera hot och verifiera att dess hälsa är god.”

”Vi ägnade också en del tid åt att fånga samspelet mellan de lokala fiskarna och deras grannar”, minns han. ”Med hjälp av projektet, som stödjer dem i att utveckla ett ansvarsfullt och hållbart sätt att fiska, har de så småningom kommit att respektera och acceptera sälarna som ytterligare en naturlig del av omgivningen.”

Det här stödet och utbildningen kan bara förstärkas av fotograferingen, säger Tony. ”Det har varit så viktigt att dokumentera projektet från så många olika synvinklar: socialt, bevarandemässigt, dess användning och miljö, och allt tillsammans med sälarna och deras häckningsgrottor. Genom dessa bilder och videofilmer kan vi hjälpa människor att förstå omfattningen och framgångarna för ett projekt på en så avlägsen plats att de inte skulle kunna se det annars.”

”Munksälsprojektet kommer att pågå i många år framöver”, avslutar han, ”och när kolonin har uppnått en lämplig storlek, kommer munksälarna att introduceras till nya områden där nya häckningskolonier kan etableras, förhoppningsvis till och med återvända till Medelhavet. Vi har på egen hand kunnat bevittna hur ett av de mest långvariga projekten för att rädda en utrotningshotad art kan frodas och växa, och jag hoppas kunna fortsätta vara involverad i det här projektet, följa dess utveckling och dokumentera det med mina foton.”

”Jag är helt övertygad om naturfotots förmåga att medvetandegöra och jag tror också att en naturfotograf måste ha ett särskilt naturengagemang. Enligt min åsikt bör vårt arbete på ett eller annat sätt vara nära kopplat till bevarandet av vårt naturarv.”