Mellan maj och september är det tävlingssäsong för Kiki Hendriks. Den nederländska paralympiska idrottaren, som specialiserat sig på längdhopp och 100 meter, har tävlat på högsta nivå, senast i de paralympiska sommarspelen 2024 och para-VM i friidrott 2025 där hon tog silver i längdhopp i klass T64.

”På vintern är det träning som gäller och på sommaren ser man resultaten”, förklarar hon och beskriver det tuffa schemat med förberedelser och tävling. ”Man tränar och tränar, pressar sig själv att hoppa några centimeter längre eller springa en bråkdel av en sekund snabbare, och under säsongen är det tävling nästan varje vecka. Men det är bra att fortsätta pressa sig. Det är då man börjar se hur arbetet lönar sig.”

Inom tävlingsidrott är beslutsamhet, hårt arbete och mod inte förhandlingsbart, men för Kiki – som förlorade vänster underben, höger hand och fingrarna på vänster hand när hon var två år gammal och sedan höger underben som tonåring – är dessa egenskaper helt enkelt en viktig del av vardagen. Hon har lagt samma fokus på sin fotografi, även om hon säger att det ger andra fördelar.

”Jag började med fotografi före friidrotten”, förklarar hon, ”och redan från början blev det ett andningshål för mig, en chans att kombinera njutningen med att befinna mig i naturen med något kreativt. Min mormor gillade det”, minns hon, ”och hon lät mig låna hennes kamera för att experimentera. I skolan var det även en lärare som uppmuntrade mig och det slutade med att jag åkte på utbytesveckor med fokus på fotografi med elever från Polen. Det gav mig massor av möjligheter att fotografera och träffa andra som också älskar fotografi.”

”Idag är fotografi en perfekt flykt från träning och tävling”, fortsätter Kiki, ”och på vilodagar går jag nästan alltid ut med min kamera. Jag älskar att promenera i en park eller på fält, eller att sitta och vänta på att ett ögonblick ska öppna sig framför mig. Dessa miljöer är väldigt avslappnande, och även om livet inom friidrotten håller högt tempo tycker jag om att sakta ner när jag är med min kamera, vänta och ha tålamod.”

Kiki bor i Amsterdam och besöker ofta Amsterdamse Waterleidingduinen, ett skyddat naturreservat på 3 400 hektar vid kusten mellan Zandvoort och Noordwijk, för att fota vilda djur. Här finns dovhjortar, rävar och över 100 häckande fågelarter och det är en rik miljö för naturälskare som hon, även om hon också fotograferar landskap när hon är på semester och dokumenterar sina medtävlande från sidan av banan när det är paus mellan tävlingarna.

”Jag älskar att åka till platser som Waterleidingduinen, för där finns alltid vilda djur att fota”, säger hon. ”Redan i början fascinerades jag av att fota små djur, insekter och fåglar, särskilt när jag använde ett makroobjektiv som gjorde att jag kunde se detaljer som jag annars aldrig skulle se. Makro är också något som låter mig leka med skärpan, vilket jag alltid har älskat att göra. Man är så nära att det alltid finns mycket oskärpa i bakgrunden och förgrunden, och samspelet mellan fokus ändras även med minsta lilla rörelse. Det tycker jag är fascinerande.”

Kiki gillar även att ta närbilder med andra objektiv än makro, som hennes Sony FE 200-600mm f/5.6-6.3 G OSS. ”Man kan komma förvånande nära med det objektivet”, säger hon och minns ett möte med en trollslända nyligen. ”Jag gick ut den dagen för att fota rådjur, men jag gick faktiskt till fel ingång till parken och det fanns inga att se. När jag gick hem stannade jag för att sätta mig i gräset och dricka något, och det var då jag såg att trollsländorna kom och gick. Jag trodde inte att jag hade rätt objektiv med mig, men jag bestämde mig för att försöka ändå. Sen landade den jag väntat på på precis rätt plats.”

Med tanke på de fysiska utmaningar som hon har ställts inför sedan hon var barn kan det verka omöjligt för vissa att använda ett stort objektiv och en sofistikerad kamera som hennes nuvarande Sony Alpha 1 II, men för Kiki är det bara ännu ett hinder att ta sig över. ”För mig är det normalt att behöva arbeta hårdare, eftersom världen är gjord för människor med två händer! På höger arm har jag en handprotes som kan öppnas och stängas och den använder jag för att balansera objektivet på. Sedan använder jag tummen på vänster hand för att ändra inställningar och utlösa slutaren. Min tumme är min stora räddning, annars hade det varit väldigt svårt!”

Att använda tillbehör som ett enbensstativ och en gimbal hjälper också till med stabiliteten, förklarar Kiki, liksom en utlösarkabel med fjärrstyrd slutare ibland. Men precis som hennes idrottsliga framgångar binds allt samman av en positiv attityd och träning. ”När det gäller fotografi tog jag verkligen god tid på mig”, säger hon. ”Vissa saker fungerade och andra inte. För mig är ingenting omöjligt så länge man försöker lösa det. Det finns alltid ett sätt att få det att fungera.”

”Flera funktioner på min Sony Alpha 1 II underlättar också, som möjligheten att anpassa inmatningar på kameran och objektivet”, säger hon. ”Det gäller särskilt autofokus, som jag mappar om till knappar som är lättare för mig att nå. Och kamerans autofokusprestanda i allmänhet är otroligt viktig. Faktum är att jag kan ställa in AF för att spåra ett visst motiv så gör den det var som helst i bilden, utan någon ytterligare inmatning från mig, så att jag kan fokusera på kompositionen. AF och bildhastigheten är också tillräckligt snabba för alla djurmotiv.”

”SteadyShot-bildstabiliseringen i kamerahuset och objektiven hjälper mig också när jag följer motiv”, fortsätter hon, ”eller om jag behöver ändra kompositionen snabbt och är lite ur balans. Det är även viktigt att utrustningen är så lätt, särskilt eftersom jag ofta balanserar den på höger arm. När jag började för 10 år sedan var både kameror och objektiv mycket större och tyngre, men modeller som FE 24-70mm f/2.8 GM II som jag använder för landskapsfotografi har blivit otroligt mycket lättare sedan dess.”

När Kiki inte tävlar, när hon använder sin kamera, ser och känner hon saker som hon normalt skulle missa, säger hon. ”Jag är mer observerande och närvarande, och det har även hjälpt mig att öppna mig för andra människor”, avslutar hon. ”När jag började var jag ett blygt barn, men fotografi hjälpte faktiskt med det. Entusiasmen jag kände för det hjälpte mig att få kontakt med andra fotografer, människor som hade samma passion.”

”När jag tävlar, tränar och reser tar det upp 90 procent av min tid, och ofta ser jag bara insidan av flygplatser, bussar och arenor. Självklart älskar jag att vara en del av det, men det gör också tiden jag får gå ut med min kamera ännu mer speciell. Min dröm är att ta med mig Alpha 1 II på safari, vilket jag hoppas få göra efter paralympiska spelen 2028. Jag kommer bara att fortsätta att sträva mot båda dessa mål.”