Med sina slående, kontrastrika och monokroma gatuscener med effektfulla förgrunder och mystiska silhuetter är Gary Williamsons bilder inget annat än kraftfulla – och effekten blir ännu större om du tänker på att han är blind.

Men detta kanske inte borde vara förvånande, för som Gary berättar är teknikerna han använder för att hantera sin blindhet i vardagen desamma som de som används för att lyckas med fotografi. Den första, oundvikliga frågan är däremot: hur? Hur kan man arbeta med ett visuellt medium utan att kunna se?

”Jag får såklart ofta den frågan”, säger Gary, ”och jag förstår förvirringen, men frågan pekar direkt på ett av mina uppdrag inom fotografi. Folk tror att blindhet är att inte kunna se alls, men människans syn har många nivåer. Det är ett enormt spektrum, och även om min syn är så suddig att jag inte alls kan urskilja vissa saker så finns det fortfarande saker jag kan se, och det finns sätt för mig att skildra världen omkring mig. Mitt unika synsätt har stärkt min kreativitet, och jag vill på så sätt visa upp mitt ’handikapp’ i ett nytt sken som en ”annorlunda förmåga”.

"För mig är kontraster avgörande”, förklarar han, ”och ju fler det finns, desto bättre ser jag. Jag kan till exempel ha lättare för att gå uppför en trappa än nedför om ljuset är på rätt ställe. Skuggorna och högdagrarna hjälper mig att bedöma djup och höjd. Och om jag tittar på solen ser jag ingenting, men om jag vänder ryggen mot den så blir det mycket bättre. Min syn är beroende av ljus och skugga, och därför letar jag efter dessa ingredienser på kamerans skärm för att få till mina bilder.” Gary fotograferar huvudsakligen i vidvinkel ”eftersom min syn försämras snabbt vid större avstånd”, säger han. ”Jag kan se element i förgrunden bättre jämfört med element längre bort, och det innebär att jag intresserar mig för det som ligger vid mina fötter. Jag komponerar ofta bilder med det som utgångspunkt, vilket givetvis är ännu en kraftfull kompositionsteknik inom fotografi. Jag kommer inte att bli inspirerad av ett träd långt borta – jag kan sannolikt inte se det alls! Men vägar, trottoarer, trappor och mönster … det är sådana linjer och inramningar jag letar efter”, fortsätter Gary. ”Sedan letar jag efter lite kontrast längre bort, som en ljus himmel, en dörröppning eller slutet av en tunnel, och om det handlar om gatufotografi väntar jag på att en figur går förbi det. Andra gånger börjar jag på samma sätt men tar ett självporträtt eller ber någon att posera på rätt ställe.”

För andra typer av bilder förlitar sig Gary på sin hörsel för att hitta möjligheter. ”Eftersom mina andra sinnen har blivit mycket viktigare i vardagen har jag upptäckt att de hjälper mig med fotografi också”, förklarar han. ”Människor som kan se upplever till exempel ofta att synen dominerar de andra sinnena, men jag hör ofta en möjlighet snarare än att se den, som en musiker som spelar på gatan eller någon som pratar i telefon, vilket blir en bra bild. Och när jag är nära så letar jag efter kontrasten igen.”

Anpassningsförmåga och mod har länge varit delar av Garys berättelse. Under en resa genom Europa på 90-talet dök en ärftlig åkomma i synnerven upp i stort sett över en natt, vilket innebar att han behövde hitta hem från Gibraltar utan att kunna se eller läsa en karta. Men denna motgång formade honom. ”Som jag ser det har det alltid handlat om att inte se det som har gått förlorat, utan det som är möjligt”, säger han. ”Jag har aldrig ältat hur jag förlorade synen och alltid funderat på hur jag kan uppnå någon inom min makt. Antingen hanterar man det eller så gör man inte det, men man kan sänkas av att älta det. Och jag tänkte att om jag gör den resan när jag är 18, under de omständigheterna, så kan jag göra vad som helst.” Gary hade studerat filmfotografi på konsthögskola innan han förlorade synen, men det var inte förrän digitalkameror blev bättre på att hjälpa människor med nedsatt syn som Gary fick energi av att ta bilder igen. ”På den tiden fascinerades jag av hur en enda bild kan berätta en historia, väcka en känsla eller en fråga i betraktarens huvud”, minns han, ”men det var inte riktigt ett alternativ för mig att använda filmkameror efter att sjukdomen dök upp, så i stället använde jag pastellfärger och kol för att skildra världen så som jag såg den. Det var därifrån idén om att arbeta i svartvitt kom, och det är därför jag fortfarande lockas av det.”

Kamerorna i den senaste Sony Alpha-serien är designade med anpassning i åtanke, och som del av bidraget som Sony gör till World Sight Day har Gary använt en Sony Alpha 7C II tillsammans med objektiven FE 16-25mm f/2,8 G, FE 24-50mm f/2,8 G och FE 20-70mm f/4 G. Kameran har flera tillgänglighetshjälpmedel för fotograder med nedsatt syn, tillsammans med vanliga funktioner som blir ännu viktigare om synen påverkas.

”Det som överraskade mig mest var hur effektiv skärmuppläsningsfunktionen i Alpha 7C II är”, berättar Gary. ”Jag hade aldrig arbetat med den kameran tidigare, men uppläsaren innebar att jag hade vant mig inom en dag. Jag är annars van vid röstfunktioner på till exempel telefonen och surfplattan, och precis som att använda andra sinnen på gatan så hjälper det till med att få en uppfattning om kamerans funktioner. Den gör allt från att rapportera de grundläggande inställningarna – slutartid, bländare, ISO, fokusläge och så vidare – till att berätta hur specifika funktioner som intervallmätaren, som jag använder för självporträtt, är konfigurerad. Det är fantastiskt ur teknisk synpunkt, men det har även en positiv effekt på min upplevelse när jag fotograferar. En talande kamera gör det tydligt för förbipasserande att jag har nedsatt syn, men om jag använder min 20x-förstorare och trycker upp ansiktet i skärmen så kan det dra till sig oönskad uppmärksamhet. En gång frågade någon mig varför jag luktade på kameran! Uppläsaren gör mig mindre ängslig när det gäller interaktioner i områden med mycket aktivitet.”

Gary gav också beröm till layouten i och hanteringen av Alpha 7C II. ”Jag kan använda den med en hand, vilket är bra, och vreden och ingångarna är också väldesignade. Fotografer som kan se drar nytta av att kunna skilja på knapparna bara genom att känna på dem – vilket innebär att de inte behöver rikta bort uppmärksamheten från sökaren – men för mig är det ännu viktigare. Det hjälper till och med att vreden klickar till ordentligt, så att man vet när man har vridit dem tillräckligt långt.” Gary tyckte även om den superbra autofokuseringen i Alpha 7C II, vilket alla fotografer kan dra nytta av. ”Man kan verkligen lita på att den låser in och ger skarpast möjliga fokus”, säger han, ”och den känselbaserade spårningen är särskilt praktisk för mig. Med tillräcklig kontrast kan jag märka en figur på skärmen, röra vid den och veta att kameran kommer att följa efter perfekt medan jag fotograferar.”