”Man kan lära sig en hel del om sig själv här ute”, säger Tobias Hägg, ”och det är en av lockelserna med den här platsen”. ”Här ute” är svenska Lappland, långt uppe i norr vid kanten av polcirkeln.

Lappland är stort. Det utgör nästan en fjärdedel av hela Sveriges landmassa, vilket gör det ungefär lika stort som Portugal och dubbelt så stort som hela Schweiz. Och det är ett extremt landskap – det är här det blir som kallast i Sverige, med temperaturer som ofta blir så låga som -40 ºC. Här finns även Sveriges högsta berg, Kebnekaise, med sin isfria topp på dryga 2 096 m och en glaciär som växer och krymper med årstiderna.

I Lappland finns naturreservatet Vindelfjällen och andra skyddade områden, och i glaciärdalarna, sjöarna och skogarna finns renar, älgar, björnar, järvar, lodjur och fjällrävar. Lappland är minsann stort, och vackert. Och farligt.

När man tittar på Tobias bilder är det lätt att tappa bort sig i vildmarkens skönhet, men precis som han påpekar finns det en mycket påtaglig risk för att tappa lokalsinnet eller kontakten med omvärlden, eller missa skjutsen hem. ”Det där hände mig en gång, och det var en stor grej”, berättar han. ”Jag hade varit uppe tidigt för att fotografera en solnedgång och skulle hämtas med helikopter, men det blev väldigt dimmigt så jag behövde tälta i två dagar till innan dimman lättade”.

Det är alltså lätt att gå vilse här. Men det är även en plats där man kan hitta sig själv. Det var en upplevelse som Tobias omfamnade och som gjorde ett enbart positivt intryck på honom, vilket stärkte hans kärlek till Lappland. ”Det var första gången som jag verkligen förstod vildmarken”, säger han. ”Faran och ensamheten gör att man känner sig levande.”

När Tobias blickar tillbaka så var hans tilltagande uppskattning av sitt hemland egentligen ett uttryck för personlig utveckling. ”När jag började med fotografi så ville jag se världen. Jag tyckte aldrig att Sverige var särskilt inspirerande, jag är ju född här. Man ser skogarna och sjöarna, och naturens skönhet, men det liksom sköljer över en … Det är något man lägger märke till när man är ute och åker skidor. Det var liksom vanligt”. Det är detta vi kallar att vara ”hemmablind”.

”Jag kände såklart till Lappland, men det är som ett land inuti ett land, och folk åker vanligtvis inte så långt norrut. Så jag fortsatte att resa runt i världen för att uppleva större berg och högre vattenfall, alltid på jakt efter mer effektfulla destinationer. Men jag blev aldrig nöjd förrän jag började blicka hemåt igen. När jag äntligen tog mig upp till Lappland”, fortsätter han, ”så kändes det som något väldigt nytt, men även något väldigt personligt. Det var det så det började. Det var så jag blev förälskad i det.”

Nu vill han dokumentera Lappland på ett sätt som visar dess otroligt vackra natur, tillsammans med dess enorma storlek och hårda väderförhållanden. Han vill få andra att förstå känslorna han får när han åker långt norrut. Det är ingen enkel uppgift, men hans bilder talar sitt tydliga språk. Vad krävs egentligen för att dokumentera en sådan plats? ”Det är också en av de fina sakerna”, säger han och ler. ”Man får verkligen kämpa för sina bilder i Lappland.”

”Geografiskt sett så är det ett massivt projekt – man skulle kunna säga att det är lika stort som själva landskapet”, säger han. ”Det finns inte så många vägar där uppe och vädret förändras hela tiden, så beroende på tiden på året så kan vissa platser bli nästan oåtkomliga. Jag behövde hitta rätt metod för det här landskapet, fotografiskt sett, eftersom det inte kändes naturligt för mig att arbeta med ett landskap som är så stort och tomt.”

Tobias får hjälp av sina Sony Alpha-kameror och objektiv, inklusive Alpha 7R IV och objektiv som FE 16-35mm f/2.8 GM, FE 24-70mm f/2.8 GM, FE 70-200mm f/2.8 GM OSS II och FE 100-400mm f/4.5-5.6 GM OSS. ”Eftersom det finns så få vägar så vandrar vi eller åker skidor eller snöskoter”, berättar han, ”så det är väldigt viktigt med liten och lätt utrustning. Något som kanske är ännu viktigare är att den tål extrema temperaturer. Jag har fotograferat i snöstormar och i -40 ºC, men utrustningen levererar alltid.”

”Jag vill använda olika riggar för bilder från luften, video och landskap under dag och natt, så det handlar inte bara om bärbarhet på individuella utflykter”, tillägger han. ”Jag kan ta mer med mig på långa turer. Vanligtvis tar jag med mig allt jag har, och det fina med vildmarken är att jag bara kan lägga utrustning som jag inte använder i tältet – det kommer ändå ingen och tar den!”.

Ett sätt som Tobias tolkar landskapet på är att fotografera från helikopter. ”På så sätt kan jag täcka större områden, och tack vare de högupplösta fullformatssensorerna och bildstabiliseringen i kamerorna från Sony som motverkar fordonets vibrationer så kan jag ta bilder med högre kvalitet jämfört med drönare”, säger han.

Hans kanske mest effektiva bilder är de som balanserar landskapet med en människas närvaro. ”När jag är där ute brukar jag ofta komponera bilder med människor i, antingen mig själv, en vän eller en lokal same”, förklarar han. ”Det sätter skalan och vildmarkens hårdhet i en kontext, och tittaren kan se från mitt perspektiv. Annars kan vyerna vara svåra att ta in.”

Det är lätt att se värdet i detta, särskilt i hans bilder med båtar och kajaker i regionens orörda sjöar, där vyn annars hade blivit nästan abstrakt. ”Jag har också upptäckt att den sortens bilder fungerar bättre i stort format än på små skärmar, där tittare brukar ta in hela bilden snarare än att skippa förbi”, säger han.

Det finns såklart risker med att lovprisa vildmarken på det här sättet, nämligen det att för många människor åker dit och förändrar platsens känsla eller till och med skadar platsen. ”Det är definitivt något att tänka på”, medger Tobias, ”och när man besöker den här sortens platser så måste man ta ansvar. Lyckligtvis har många platser helt enkelt inget namn eller är så svåra att nå att de flesta inte skulle komma på tanken att ta sig hit. Och om jag lyckas fotografera hotade arter som fjällräven så ser jag till att inte publicera något som röjer platsen.”

”Jag vill till exempel visa hur klimatförändringarna bidrar till att glaciärerna runt Kebnekaise krymper och hur samerna reagerar på detta och på annat som gruvdrift och skogsskövling. Mina upplevelser där ute har gjort mig stolt på nytt över Sveriges landskap, och över mig själv. När jag började så handlade allt om att få en bild som jag kunde ta med mig hem, men nu handlar det lika mycket om äventyret, utforskandet, och att bara vara på den platsen. Jag skulle åka dit om och om igen även om jag inte fotograferade, men med lite hjälp från min utrustning från Sony så kan jag också vara med och skydda Lappland.”