Den prisbelönte naturfotografen Arturo de Frías får samma bekanta känslor varje gång han besöker Svalbard – förundran och spänning inför den extrema skönheten i denna arktiska ögrupp och fascination inför arterna som finns där. Men det finns även något annat, något som tilltar. ”Det är en känsla av förlust”, säger han, ”eftersom den här platsen och djuren som bor här hänger på en otroligt skör tråd.”

Arturo är en riktig veteran med över 20 resor till Arktis och ytterligare ett hundratal runt hela världen. Han tar bilder på utrotningshotade arter både ovanför och under vågorna och har sett sin beskärda del av häpnadsväckande djurliv. Men det finns ett ämne som han alltid har känt sig manad att återvända till: isbjörnar. Det är ingen slump att isbjörnar också är en av de mest uppenbart hotade arterna. ”Det var dessa björnar som först fick mig att försöka göra skillnad på de här områdena med ekologi och klimatförändringar”, förklarar han, ”och än idag har de samma effekt på mig. Varje möte är unikt, men det finns några som sticker ut, och jag tror att fotografi som fångar dessa ögonblick kan ha en verklig påverkan på hur människor ser på världen.”

Arturos senaste möte med isbjörnar påminde honom om en av hans första och viktigaste bilder. ”I maj 2024 var jag guide för en rundtur, och vi upptäckte en björn på isen”, erinrar han sig. ”Vi såg att han inte var rädd eller stressad av vår närvaro, så vi stannade motorerna och lät båten glida förbi långsamt i närheten av packisen. Vi kom inom 40 eller 50 meter för att fotografera honom. Han var avslappnad och det blev snart uppenbart att han skojade med oss och ville visa upp sig. Han rullade runt i snön som en liten valp, ställde sig på bakbenen, lekte med isen och stänkte och hade sig … Det var en timme av ren lycka.”

”Det var en liknande situation som fick mig att inse kraften i fotografering. År 2011 tog jag ett fotografi av en annan isbjörn, som hoppade på packisen. Jag var så rörd av bilden att jag tänkte att ”detta kan inte stanna i datorn, det måste ses av så många som möjligt.” Den bilden blev sedan omslaget på min första bok. Nu har jag publicerat sju stycken, och alla intäkterna har gått till min fond, Sustainable Development. Det är en organisation som fokuserar på utveckling på landsbygden, att skydda sårbara människor och bevara vår planet mot klimatförändringar.”

”Platser som Svalbard är verkligen ground zero för klimatförändringar”, fortsätter Arturo. ”Svalbard värms upp två eller tre gånger snabbare än resten av planeten till följd av den uteblivna albedoeffekten. Det är där som solen reflekteras tillbaka till rymden från marken, men i synnerhet från snö och is. När glaciärerna smälter och havsisen försvinner blir det naturligtvis mindre och mindre reflektion, så världen blir varmare, och vi förlorar mer is. Det blir en ond spiral.”

Vi har inte lång tid på oss att rädda den naturliga världen, säger Arturo, och det finns en parallell till naturfotografi. Naturfotografens chanser att ta verkligt betydelsefulla bilder är i regel kortvariga. ”Av den anledningen behöver jag de bästa fotografiverktygen, och just nu är det Sony Alpha 1, med råge”, förklarar han. ”För bilder som dem från Svalbard använder jag den ofta med objektivet FE 200-600mm G, som ger mig ett brett utbud av ramalternativ, utmärkt skärpa och låg vikt.”

”Det allra viktigaste för mig när jag fångar de här ögonblicken är kamerans otroliga autofokussystem och hastighet”, fortsätter han. ”Vi tar oss till de här platserna, eller under havsytan för att fotografera stora hajar och valar, och vi hoppas på fantastiska möten. Och även om det innebär mycket ansträngning och investering så kan det under en hel veckas resa röra sig om några få sekunder då allting är perfekt. Om motivet är nära, och ljuset är rätt, vill man att bilden ska vara perfekt. Under de där bråkdelarna av en sekund kunde jag förut få kanske tre eller fyra av 20 som var i fokus, men med Alpha 1 handlar det om minst 19 av 20.”

Arturo har sett effekterna av klimatförändringarna på nära håll, och detta har påverkat honom djupt. ”Att vara i Svalbard är en av de mest fantastiska upplevelserna man kan ha på den här planeten, men samtidigt är det en verklig ögonöppnare. Man ser klimatförändringarna med egna ögon. Jag var där i april, efter en av de kallaste vintrarna under de senaste 20 åren, och den stora isfjorden var helt frusen. Men när jag återvände i maj var all is borta. Det är en kaotisk, fullkomligt ohållbar situation, och de stackars isbjörnarna får ta smällen.”

Isbjörnarna är själva symbolen för klimatförändringarna, säger Arturo, och det är värt att komma ihåg varför. ”Det är det största rovdjuret på land på jorden, en oerhört kraftfull och stark art som samtidigt är helt anpassad till sin miljö och därför i en mycket känslig position”, förklarar han. ”Det är deras svaghet i en värld som förändras så snabbt att de har svårt att hänga med. Det är välkänt att det blir svårare för dem att jaga på grund av den minskande havsisen, men klimatförändringarna påverkar även hur honorna tar hand om sina ungar.”

”De gräver sina hålor i marken och går i ide där om hösten. Deras ungar föds i hålorna och kommer sedan upp när våren kommer. Men när havsisen drar sig tillbaka norrut måste de färdas längre och längre för att äta. De har inte ätit någonting alls på flera månader, så honorna måste döda en säl inom en vecka eller två, annars svälter de ihjäl, och då svälter ungarna ihjäl också. Just nu är antalet isbjörnar stabilt, men om det här fortsätter kommer det att minska avsevärt under de kommande åren.

Och problemet slutar inte med att en legendarisk art går förlorad, varnar Arturo. ”När den sköra balansen förstörs, kan ekosystemet kollapsa snabbt och på sätt som vi kanske inte kan förutse”. Värdet av fotografi i det här är tydligt, fortsätter han. ”Jacques Cousteau sa att människor bara skyddar det de älskar och bara kan älska det de känner till. Så med fotografins hjälp kan vi lära människor att älska naturen genom att visa dess skönhet och hjälpa dem att skydda det som är hotat.”

Arturo har använt intäkterna från sina fotografiböcker för att samla in hundratusentals euro och hjälpt till att lansera restaureringsprojekt över hela världen. Han hoppas att fler och fler kan ta hand om naturen som han har gjort. ”Grejen är den att barn alltid älskar naturen när de är små, men någon gång på vägen avtar den där entusiasmen och glöms bort. Fotografi kan återuppliva den där fascinationen, och när vi inser att det vi älskar är i fara så framstår de uppoffringar som samhället måste göra för att skydda världen inte längre som lika tunga.”