Wiltshires ambulansflyg är en enormt krävande och komplex verksamhet som finansieras genom donationer och stöd från allmänheten. Till detta ska läggas en global pandemi som komplicerar arbetet och finansieringen ytterligare, och gör jobbet ännu svårare. Det är den här historien som fotografen Terry Donnelly ville berätta.
Terry dokumenterade hur Wiltshires ambulansflyg med helikopter (Wiltshire Helicopter Emergency Medical Service, HEMS) anpassade sig till pandemin och följde dem under ansträngande 16-timmars arbetsdagar. ”Det blir aldrig en lugn stund”, säger han ”och de utför ett så fysiskt och mentalt krävande arbete att det kändes väldigt viktigt för mig att fotografera det. Covid-skyddsutrustningen är viktig men den hämmar också de fysiska och kommunikativa sidorna av jobbet, särskilt när du försöker hantera en förvirrad patient. Folk måste känna till de utmaningar som dessa yrkesverksamma stod inför och hur de fortsatte att rädda liv.”
”Den ständiga beredskapen innebar att de vägde mig med kamerautrustningen varje morgon så att piloten kunde veta exakt hur mycket bränsle som behövdes”, förklarar Terry ”och jag hade min Sony-utrustning med mig hela tiden. Men i likhet med besättningen och sjukvårdarna var jag också utrustad med skyddsutrustning, vilket ledde till alla möjliga slags svårigheter. Eftersom jag var fastspänd med ett fyrpunktsbälte, visir och kommunikationsutrustning blev det verkligen en utmaning att ta bilder och dessutom vill man ju nästan vara osynlig. Inget får stå i vägen för sjukvårdarnas uppgift.”
Utan att få någon andra chans var Terry helt beroende av sin Sony Alpha-utrustning och den svek honom inte. ”Jag fotograferade med både Alpha 9, Alpha 9 II och ett par Alpha 7C-hus”, förklarar han ”och de senare var särskilt viktiga när jag rörde mig eller arbetade i de trånga utrymmena i helikoptern, vars anropssignal är HELIMED22. Den bildkvalitet i fullformat som du får från dessa kameror som är så lätta är fantastisk och särskilt i kombination med de nya G Compact-objektiven. Jag använde FE 24mm f/2.8, FE 40mm f/2.5 och FE 50mm f/2.5 och jag fick verkligen bilder som jag inte skulle ha fått med större och tyngre utrustning. Dessa objektiv har bra brännvidd för dokumentärarbete, de fokuserar snabbt och släpper in mycket ljus när det behövs.”
Något som också var viktigt för Terrys projekt var funktioner som inbyggd bildstabilisering (IBIS), ögonautofokus i realtid och tyst fotografering. ”IBIS gjorde stor skillnad för bilder i svagt ljus”, förklarar han ”och tack vare den kunde jag använda längre slutartider och fånga rörelserna i helikopterns rotorblad. Men den tysta slutaren och autofokus för ögondetektering var helt avgörande runt de fullt utrustade sjukvårdarna. Med läget för ögonautofokus kunde jag fotografera med de största bländarna och enkelt fokusera genom visir, fönster och skyddsglasögon, då det annars hade varit svårt att få fokus, och den tysta slutaren gjorde att jag aldrig var påträngande eller distraherande för besättningen fastän jag arbetade precis bredvid dem.”
Allt detta och det självförtroende det ger”, fortsätter han, ”frigör dig som fotograf. Om du fotograferar med utrustning som inte presterar, bryter det kopplingen och du börjar titta på skärmen för att se om du fick bilden och då går flödet förlorat. Jag var där för att berätta en historia och skapa en koppling och med dessa kameror kunde jag göra det.”
Bilderna som Terry tycker bäst visade besättningens arbete är bland annat de kraftfulla porträtten av sjukvårdaren Joanne Gilbert, vars ansikte är märkt av spår från skyddsutrustningen, och av piloten ”Elvis” Costello, som ramas in av reflektionen från texten HELIMED22 i sitt kontorsfönster. ”Dessa bilder”, förklarar han, ”har elementen som berättar om Covid-historien, som skyddsutrustningen, men fångar också personligheten och de utmaningar som personerna står inför. Jo har gått från en glad, sprudlande person i början av sitt skift, till någon som är allvarligare och vars ansikte bär märken av skyddsutrustningen som hon hade på sig när hon skötte sina livräddningsuppgifter. Och ”Elvis”, som ständigt är vaksam och ansvarig både för hela besättningen och för de personer som de försöker rädda livet på.”
Till syvende och sist var det möjligheten att få berätta hela historien i sin helhet det som gav Terry den största behållningen. ”Fotografering ger dig en sorts plattform”, avslutar han, ”och förmågan att dela det som är viktigt för dig, berättelserna som verkligen betyder något. Alla har kämpat på något sätt det senaste året men vi måste hålla igång viktiga verksamheter som ambulansflyg genom donationer. Vi vet aldrig när någons liv hänger på dem. Jag har sett de händelser de deltar i och deras historia behöver berättas så att vi aldrig tar dem för givet, och jag är glad att jag fick möjlighet att göra detta.”
"Även om jag fotograferar olika genrer hittar jag en korsning av färdigheter mellan dem som gör mitt arbete starkare”