Ett militärt transportplan av modell C-130 går ned mot en ojämn landningsbana i en avlägsen del av världen – nationalparken Zakouma i Chad. Ombord finns fem utrotningshotade spetsnoshörningar som snart ska återinföras i området. Det är kulmineringen av flera års planering, och det är för ögonblick som detta som fotografer som Marcus Westberg lever för.

Hela Zakouma-ekosystemet omfattar upp emot 28 500 kvadratkilometer och är ett av de sista savannhabitaten i Centralafrika. Här finns en otroligt rik biologisk mångfald, inklusive stora däggdjur som elefanter, lejon, bufflar och giraffer. Men i snart över 40 år har ett viktigt djur saknats – spetsnoshörningen. Intensiv tjuvjakt under 1960- och 1970-talet ledde till att hela populationen utrotades. Det är deras återinförande som har tagit Marcus till den här avlägsna platsen.

“Noshörningens återkomst till Chad är verkligen en framgångssaga,” förklarar Marcus, “och inte bara för noshörningarna. Det här hade aldrig kunnat hända om Zakouma inte hade omvandlats till ett vildmarksmecka. När den icke vinstdrivande naturskyddsorganisationen African Parks kom hit 2010 hade illegala elfenbensjägare utraderat 90 % av nationalparkens 4 000 elefanter. Nu stiger siffran igen och tjuvjakt på elefanter har i stort sett eliminerats, och man kom överens om att det var dags att etablera en hållbar population av spetsnoshörningar.”

Marcus, som anlitats av African Parks för att dokumentera deras olika skyddsområden, hade befunnit sig i landet i flera veckor när noshörningarna anlände. “Hjältebilden var såklart ögonblicket när de släpptes ut”, säger han, ”men den här berättelsen innehåller så mycket mer, och så mycket mer att fotografera – från byggandet av inhägnaderna där noshörningarna förvarades de första veckorna, när transportburarna lastades av och digniteterna som närvarade, till arbetet som parkens kommunikationsteam utför, deras resor från by till by för att förbereda lokalbefolkningen på noshörningarnas närvaro i området. Bilder som dessa används sedan i pressmeddelanden, årsrapporter och sociala medier, så de måste kunna berätta hela historien.”

När Marcus berättar om uppdraget är det tydligt att både mental och fysisk styrka är lika viktigt som teknisk kunskap i den här specifika branschen. “I verkligheten går det sällan som man tänkt sig i såna här projekt, särskilt om de omfattar att resa långa avstånd och korsa landsgränser,” fortsätter han. “Du måste kunna anpassa dig och vara fokuserad. Den här gången innebar förseningar att en gryningssession i skön temperatur och ljuvligt varmt ljus förvandlades till en stekhet lunchsession. Som med all fotojournalistik går det inte att välja sina omständigheter – om det är vid lunchtid det händer, så är det helt enkelt obarmhärtig hetta och skarpt ljus som gäller.”

Så till det stora ögonblicket. Efter 36 timmars resa över 435 mil, via stopp i Zambia och Burundi, är noshörningarna, som inte direkt är kända för sitt lugna temperament, uppenbart stressade. De är desorienterade, hungriga och törstiga. “Självklart är noshörningarnas välbefinnande första prioritet, inte att få bra bilder,” säger Marcus, “och av uppenbara skäl kan ingen befinna sig innanför avspärrningarna när noshörningarna släpps. Å andra sidan var det inte helt optimalt att försöka fota från bakom en enorm träpalissad.”

Hur löste han det då? “I varje inhägnad fanns ett dricksvattenkar i betong nedgrävt i marken under palissaden som sträckte sig ungefär 20 cm utanför den på varje sida. Eftersom vattennivån inte riktigt nådde staketets botten fanns det precis tillräckligt med utrymme för ett par händer och en kamera”, förklarar han. “Noshörningar ser dåligt, men de är bra på att upptäcka rörelse, så överenskommelsen med veterinären på plats var att jag inte fick röra på mig eller ändra kameraposition, förutom när noshörningarna vände sig bort, för att undvika att skrämma dem. Det gick bra, fram till att en av dem bestämde sig för att komma över på en drink och nästan välte ner kameran i vattnet.”

Till slut att det bara var den sista honan som veterinären ansåg vara lugn nog för att det skulle vara värt ett försök, vilket innebar att Marcus bara hade en chans att fånga när en noshörning släpps fri på bild. “Jag är ärligt talat inte säker på om jag hade kunnat fånga det ögonblicket utan Sony Alpha 1,” säger Marcus. “Den vändbara skärmen, AF med ögonspårning, att kontinuerligt kunna fota i bildserieläge … Jag vill helst inte tänka på hur det hade gått med en mindre avancerad kamera."

Men det kanske viktigaste av allt är att Sonys kameror kan jobba helt tyst. “Det gör verkligen all skillnad. En högljudd slutare hade definitivt oroat noshörningarna. Jag minns att jag lyckades spåra spetsnoshörningar för några år sedan. Det tog flera timmar att hitta dem och buskaget var tillräckligt tjockt för att kunna komma ganska nära. Men slutaren skrämde iväg dem direkt, och tre fotografier var allt jag fick innan de försvann.”

För fotojournalister som Marcus med inriktning på naturskydd spelar storlek och vikt stor roll. “Jag jobbar med tre Sony Alpha 1, och jag tar med mig alla, eftersom det inte är ett alternativ att byta objektiv under fotograferingen. För noshörningsflytten använde jag mest objektiven FE 12-24mm f/2.8 GM, FE 24-70mm f/2.8 GM II och FE 70-200mm f/2.8 GM OSS II,” poängterar han. “I allmänhet är det viktigt att utrustningen inte väger mer än absolut nödvändigt, särskilt om jag bekvämt ska kunna bära alla tre kameror samtidigt när jag tar mig fram i 40-gradig hetta utan assistent, plus min drönare och några prime-objektiv i ryggsäcken. För vildmarksfotografi får vi dessutom lägga till ett par stora teleobjektiv.”

Att fånga ögonblick som detta handlar såklart om mer än tillfredsställelsen att ha tagit starka bilder under utmanande omständigheter. Det handlar om vilken nytta bilderna gör. “Effektfull, är en bra beskrivning” säger Marcus när vi ber honom att reflektera över fotografins roll i att bidra till positiv förändring. “Vi ska inte överskatta fotografins roll. Vid den här förflyttningen var jag en del av ett enormt team. Men den här typen av projekt är beroende av generösa donatorer, och visuellt material spelar en avgörande roll i att samla in pengar. Vi behöver fånga människors uppmärksamhet.”

Enligt Marcus kan det ha stor påverkan på lokala relationer att belysa projekt som det här. “Länder som Chad får inte mycket positiv publicitet, så det är viktigt att framföra positiva berättelser som den här vid tillfälle. Det uppmuntrar till stolthet och stöd bland lokalbefolkningen, vilket är grundläggande då parkerna inte kan skydda de här djuren själva. Lokalbefolkningen är helt avgörande för säkerheten. Det handlar dessutom om deras hem, och framförallt deras berättelse. Engagemang på lokal nivå är absolut önskvärt. Dessutom kommer de flesta som bor omkring parken aldrig att få se de här noshörningarna – de är skygga djur, parken är stor och vegetationen tjock – då är det fint att kunna dela med sig av det här materialet till dem.”

Detta gäller även på bredare nivå. “Med tanke på hur världen ser ut tror jag att vi alla kan behöva lite positiva nyheter,” säger Marcus. “Fotografer som jag är väldigt lyckligt lottade att kunna bidra, att belysa människors ansträngningar att göra världen till en bättre plats. Under det korta ögonblicket då något som världen bör få se inträffar, vill du verkligen inte krångla med utrustning som inte är samarbetsvillig eller oroa dig för att kameratillbehören inte lever upp till det som krävs för att kunna ta bilderna du är ute efter.