I New Yorks tunnelbanesystem skapar de 472 stationerna och de bortåt 110 milen av räls en berättelse som hela tiden är i rörelse och spelas upp framför en. Tågen kör dygnet runt i ett möjligheternas kaos. Hur kan en fotograf hitta de avgörande ögonblicken i det här konstanta flödet? Enligt Natan Dvir är svaret hängivenhet.

”På de perrongerna”, förklarar Natan, ”är det som en ridå som rör sig över en teaterscen, när tågen kommer och går. Varje gång ett tåg kommer in börjar en ny akt, med nya människor och nya gester. Det betyder att det alltid finns mycket att se.”

”Min ambition är alltid att vara storslagen”, fortsätter han. ”I det här projektet för New York Magazine hjälpte det mig att jag slipat mina instinkter under en liknande fotoserie flera år tidigare. Tidskriften ville undersöka varför människor inte känner sig trygga på tunnelbanan längre. Personligen ville jag även studera idéer om ensamhet och isolering, hur resenärer beter sig i sådana här ’icke-utrymmen’, som är något anonyma och opersonliga.”

I likhet med det projekt han fotograferade mellan 2014 och 2017 använde Natan ett motiv som upprepar sig. Han fotograferade från perrongen på andra sidan och lät pelarna i tunnelbanans arkitektur dela upp bilderna. ”Det är en stil som jag länge har varit intresserad av”, berättar Natan. ”När bilderna beskärs till ett panorama liknar det både gammaldags filmrutor och religiösa triptyker från medeltiden.”

Genom att noggrant leta tunnelbanestationer – och hitta tursamma upprepningar i arkitekturen – kunde Natan konsekvent hålla sig till sin stil, men det var en något mödosam fotografisk process. ”Kompositionerna är multidimensionella, på så sätt att varje gång jag tog en bild behövde jag tänka i tre format. Jag använde fullformatet i min Sony Alpha 1, beskuret till panoramavy, inklusive tre rutor. Och inom var och en av rutorna behöver du vara medveten om vad som händer parallellt.”

Natan fotograferade sitt projekt på trettio tunnelbanestationer, bland annat på Manhattan samt i Queens, Bronx och Brooklyn. Det tog en vecka att bli klar och han valde att fotografera i många olika förhållanden – från pendeltrafiken tidigt på morgonen till sent på natten – för att skapa tusentals bilder.

Natan arbetade längs med plattformarna. ”Jag höll mig inte till en plats”, förklarar han. ”För efter vart och vartannat steg bildar pelarna nya bildrutor och arrangemang av människor – och därför ett annat förhållande i den tredelade bilden. Man måste vara aktiv och uppmärksam när man fotograferar, men ibland händer något i bilden som man inte ens lägger märke till – fantastiska mänskliga gester som du ser först i redigeringen.”

Även om det här var mer formellt och distanserat än många sorters gatufotografering behövde Natan ändå arbeta snabbt och vara säker på att han fick skarpa och detaljerade bilder som kunde användas till stora tryck. Därför använde han naturligtvis Sony Alpha 1.”Eftersom jag har fotograferat praktiskt taget samma projekt med en DSLR-kamera kan jag intyga att mina spegellösa Sony-kameror är överlägsna,” säger han. ”Jag fotograferade handhållet på de mörka perrongerna och jag ville undvika oskärpa, så jag fokuserade på att fotografera personer som inte rörde sig. Men jag behövde ändå kunna använda slutartider på 1/80 sek till 1/125, vilket innebar att arbeta med högre ISO-tal.”

Eftersom Alpha 1 är liten och lättviktig lämpar den sig väl för rörligt arbete, och Natan använde även markeringarna i kamerans elektroniska sökare (EVF) för att hålla de tredelande kolumnerna perfekt lodräta. ”Ingen av de här bilderna har rätats upp i efterhand. De är precis som de fotograferades, vilket är viktigt för min etik. EVF-sökaren är också mycket korrekt i förhållande till den slutliga bilden. Så även med låg och konstgjord belysning som i en tunnelbana vet man direkt vad man får i exponeringen.”

Avslutningsvis, med ett stort antal foton tagna, hur kunde Natan välja vilka som skulle användas i tidskriften och på hans webbplats? ”Den vägledande principen för att välja de bästa bilderna är att de ska väcka känslor, vara bilder som engagerar dig. Sådana bilder är fängslande och de kan inleda den konversation som du är intresserad av.”