Vi börjar i slutet. Eller ett möjligt slut. Det är ett härligt ögonblick för dr. Pelayo Salinas de León, och ett han aldrig lär glömma. ”Det var mitt femte besök i Revillagigedo-nationalparken i Mexiko, där jag hjälpte min vän och kollega dr. Mauricio Hoyos sätta satellittaggar på silkeshajar och bedriva forskning om jättemantor”, berättar han. ”Förutom att tagga hajarna dök vi även mycket med andra forskare och skogvaktare, och vi tog så klart en massa bilder. Det var härligt att återvända till den fantastiska nationalparken och se att den hade blomstrat och blivit en lugn och ofördärvad plats, ett vilt område med en härlig mångfald av havslevande djur.”

Men så hände det något underligt. Pelayo och hans kollegor blev lite förvirrade när de såg att en av de lokala flasknosdelfinerna låg på rygg 33 meter under ytan. ”Hon var där i tre eller fyra minuter utan att röra på sig”, förklarar han. ”Vi undrade vad det var som pågick. Slutligen insåg vi att hon lekte död, som en liten valp! Hon ville att vi skulle klappa henne på magen. Delfinerna är vilda, men de gillar att leka med människor.”

Revillagigedo-nationalparken är verkligen idyllisk, och Pelayo säger att den bygger på insatser och upprätthållande, och åratals skydd från Mexikos regering och icke-statliga organisationer som hans kollega Mauricios organisation Pelagios Kakunja. ”Det var ett djärvt steg för myndigheterna att skapa en så stor nationalpark, och det är Nordamerikas största område där fiske är förbjudet. De tilldelade resurser för att skydda det, och nu frodas det marina livet här. När man hoppar i vattnet ser man hajar, rockor, delfiner, valar … Det här visar hur havet kan vara utan skadlig mänsklig aktivitet.”

Men Revillagigedo är tyvärr inte normen. Faktum är att såvida inte något görs verkar havets ”slut” mycket mörkare och sorgligare än Pelayos härliga upplevelse i det varma mexikanska vattnet. ”Världens hav är i verklig knipa på grund av människans destruktiva aktiviteter”, säger han. ”Förstörda habitat, förorening och klimatförändring har försämrat vår blå planet alldeles för länge, och det går utför för många arter och ekosystemen där de lever.”

En stor del av problemet är utfiskning av marin megafauna, såsom hajar, enligt Pelayo. Han har ägnat sitt liv åt att studera dem och försöka skydda dem mot vanliga förutfattade meningar som är grundlöst negativa. ”Till skillnad från många andra rovdjur har hajar jättedålig PR”, medger han. ”De flesta har fått sin åsikt om hajar från filmer som Hajen. Den filmen hade en negativ inverkan på chansen att skydda hajar och påverkar fortfarande bilden av dem 50 år senare.”

”Det okända ger upphov till rädsla”, säger han. ”Folk tror att de blir uppätna om de går i vattnet, men marinbiologer vet att det inte stämmer. Och de flesta människor har ingen erfarenhet av havet. De flesta kan inte simma eller dyka, så de ser bara det som massmedia visar. Ytan med något okänt där under. Jag är i vattnet med hajar jämt och ständigt, och jag trivs där, så det är upp till mig att prata om det med så många som möjligt.”

”På grund av missuppfattningar är hajar ofta inte lika skyddade som annan megafauna”, förklarar han, ”så de fiskas till den grad att de kommer allt närmare utrotning. Många tror att det beror på att hajfenor säljs i Asien, men det finns många länder världen över där de fiskar haj. En av de främsta hamnarna för hajhandeln är Vigo i norra Spanien, där hajfenorna skickas till Asien, och mycket hajkött konsumeras slutligen av människor. Enligt studier är det ofta haj i fish and chips, inte torsk eller kolja som det står på menyn.”

Han förklarar att hela ekosystemet är i fara på grund av fisket av hajar. ”Naturen har fungerat smidigt i miljontals år, men det är lätt för oss att sabba det. Hajar är havets doktorer, som reglerar matnätverk, och de fokuserar på att jaga långsamma, svaga och sjuka djur. Om man tar bort toppkonsumenten blir de lägre grupperna överbefolkade och systemet hamnar ur balans.”

Så hur kan vi ändra de förutfattade meningarna och skapa en bättre värld för hajar och andra marina djur, som de som finns i Revillagigedo? Pelayo anser att fotografi och film kan bidra till det. ”Det är klart att världen under vattenytan är obekant för oss. Det är en enorm och utmanande miljö. Genom att utforska, studera och fotografera de sista vilda platserna på vår blå planet vill jag visa hur vackra haven är, så att människor kan förstå sig på dem och kämpa för att de ska skyddas.”

”Det är mitt jobb att samla in data och skriva vetenskapliga dokument, och det är viktigt, men det är bara kollegor inom fältet som läser dem. Det är annorlunda att rikta sig till allmänheten, och det kan få en enorm inverkan om man kan förklara vetenskapliga fakta och kunskap på ett sätt som en genomsnittlig person kan förstå. Därför tar jag alltid med mig en kamera när jag dyker. Jag vill inte missa ett enda ögonblick som kan få någon att ändra åsikt.”

”Mitt allra första äventyr med Sony Alpha 1 var att dyka i Revillagigedo”, berättar han, ”och den är helt fantastisk för att fota i vatten. När man dyker förlorar man mycket ljus, men Alpha 1:s stora sensor och spektakulära normala och utökade ISO-intervall kompenserar för det. Jag både fotar och filmar, så den suveräna videokapaciteten är så klart också perfekt för mig.”

I det vattentäta Isotta-höljet som har utformats särskilt för kameran kombinerade Pelayo Sony Alpha 1 med ett FE 16-35mm f2.8 GM II-objektiv för resan, och han förklarar varför: ”Jag ville fota stora djur, inklusive hajar, rockor och delfiner, och undervattenlandskap såsom klippor, bergsväggar och öppet hav, så jag behövde högkvalitativ vidvinkelzoom. Och det är svårt att använda teleobjektiv i vatten. Med vidvinkel måste jag komma närmare motiven, men det bara visar att man inte behöver vara rädd för hajar.”

”Revillagigedo har visat oss att haven kan få en ljusare framtid”, säger han. ”Havet har en fantastisk förmåga att återhämta sig naturligt så fort man förbjuder utfiskning och andra negativa mänskliga aktiviteter i ett område. Det är suveränt, och Konventionen om biologisk mångfald har som globalt mål att skydda 30 % av haven på det här sättet senast 2030. Men det måste vara ordentliga naturreservat som faktiskt skyddas praktiskt sett.”

”När vi ser sunda hav märker vi att det kan leda till en bättre planet. Vi vet att havet blir sundare när vi respekterar det, och då reglerar det planetens klimat, ger oss mat, underhåller oss och producerar större delen av syret som vi andas. Det är uppenbart att det är viktigt. Och vartenda kort jag tar hjälper mig visa det.”