Under 2021, när världen fortfarande svajade efter nedstängningarna under covid, började dokumentärfotografen Andrea Frazzetta att lägga märke till något konstigt när han tog med sig sonen till parken. ”Till en början var han rädd”, säger han. ”Miljön var främmande och skrämmande. Jag insåg att hans liv fram till denna tidpunkt till stor del hade tillbringats i en låda. Även om min erfarenhet var annorlunda, så kände jag ändå ett stort behov av att få skaka av mig traumat och förlusten från de senaste åren.”

Som förälder visste Andrea att han måste göra något. Han behövde hjälpa sin son att skapa en relation till naturen, och förhoppningsvis kunna finna glädje i att vistas utomhus även för egen del. Som tur var tog det inte lång tid innan han lyckades, Andrea kunde använda sina fotografkunskaper till något roligt. ”Alla skolor hölls fortfarande stängda, så vi började fundera på en annan lösning”, förklarar han. ”Vi hittade det här med ”naturskola” – det är förskolor som uppmuntrar barn att lära sig ute i stället för i klassrummet. Min son fick börja i en av dessa skolor på landsbygden utanför Milano, och jag häpnades omedelbart av allt. Hur barnen rörde sig i naturen, deras erfarenheter och hur allt detta påverkade oss visuellt.”

Bara några månader tidigare hade Andrea genomlevt svårigheterna med att fotografera utmattade läkare och sjuksköterskor på en covid-avdelning i Bergamo. Nu befann han sig på en helt annan plats, både fysiskt och känslomässigt. Även om uppgiften var av ett annat slag än vad han är van att arbeta med, så var önskan att förmedla en historia oförändrad, liksom yrkesskickligheten.

”Som dokumentärfotograf såg de här skolorna ut som en möjlighet”, förklarar han, ”något som många barn skulle kunna gynnas av om jag kunde marknadsföra dem genom mina bilder. Redan innan covid bröt ut tillbringade vi alldeles för mycket tid i våra lådor, oavsett om vi kallar dem för hus, klassrum eller kontor.”

Han började på sonens uteförskola i Milano och tillbringade de följande tre månaderna med att fotografera sex olika ”naturförskolor”. Han arbetade i cirka en vecka till tio dagar på varje skola. ”Skolorna var spridda över hela Italien”, förklarar han, ”på landsbygden utanför städer, i bergen eller längs kusten. Det var fantastiskt att få se dem.”

Andreas fina berättelse om dessa platser berodde enligt honom på en blandning av fälthantverk, Alpha-kamerans tekniska funktioner och kanske viktigast av allt, tid. ”Vanligtvis, när jag arbetar för en tidskrift eller en tidning, så brukar uppdraget vara ganska kort tid”, förklarar han, ”men för det här projektet fick jag ett stipendium från National Geographic Society, som skulle ge stöd åt fotografer med att arbeta lokalt. Med extra tid till förfogande kunde jag fördjupa mig i varje plats, vilket även kom att ändra stilen på bilderna jag tog.”

Andreas Sony Alpha-kameror 7R III och 7R IV hjälpte honom på olika sätt. ”Precis som i mitt vanliga arbete använde jag två kameror för att inte behöva byta objektiv”, säger han, ”då är det till stor hjälp att kamerorna är små och lätta. De flesta av bilderna var kompositioner och jag använde skärmen utfälld så att jag kunde fota i midjehöjd eller lägre. Det hjälpte mig att komma ner i barnens ögonhöjd och då blev det inte så uppenbart att jag fotograferade. När du för kameran till ögat så reagerar människor – och även barn – på ett särskilt vis.”

Alpha 7R kamerornas förmåga att fotografera tyst var också avgörande, säger Andrea, liksom deras snabba fokus. ”Den tysta slutaren förändrar dokumentärjobbet”, förklarar han, ”det innebär ett nytt arbetssätt med mer frihet och ett mer trovärdigt resultat. Kamerans autofokus är dessutom helt enastående. Jo, jag hade mer tid än vanligt, men tid i sig är inte någon garanti för att man inte missar kortvariga ögonblick. Även med snabba objektiv som FE 50mm f/1.4 ZA, uppstår den perfekta fokusen på ett ögonblicks sekund.”

”Jag har tillbringat flera veckor med att observera barnen i naturen. Det märkliga är att de verkar mer koncentrerade där än i ett klassrum”, sammanfattar Andrea. ”Det kan verka paradoxalt men de är lugnare. Det är därför vi måste tänka på hur vi lär ut. Det finns uppenbarligen bättre sätt.”

Han lade märke till förändringar i sig själv också. ”Jag drog ner ordentligt på fotograferingsfrekvensen och var mer iakttagande, jag tror att det syns i bilderna också. De skiljer sig från de bilder jag vanligtvis tar, betydligt lugnare och diskretare, vilket jag tror reflekterar den naturliga miljön.”

”Jag tror att många av oss funderade på att förändra våra liv under covid”, avslutar han, ”men hur många klarade faktiskt av att göra det? Att omfamna naturen i det här projektet var en stor möjlighet för mig. Det fick mig att känna mig lycklig. Lycklig över att leva, över att få se dessa barn omfamna naturen, och lycklig över att få vara fotograf igen.”