Avståndet är en avgörande faktor när det handlar om naturfotografi. Att vara nära, vara långtifrån … Allt spelar roll på olika sätt. Närhet kan ge sällsynta perspektiv och upplevelser. Längre avstånd kan erbjuda säkerhet och större förståelse. För vissa arter är det nödvändigt med ett tillbörligt avstånd, både för fotografen och för motivet.

Melissa Schäfer har kommit långt i sin relation med vildmarken och i synnerhet björnar. Hon växte upp i en förort till Hamburg, till synes oändligt långt från den vilda arktiska tundra som hon nu ser som sitt hem. Hennes pappa brukade väcka henne med en gullig vit isbjörnsdocka varje morgon, och hennes rum var fullt av bilder på dem också. Nu är hon en framgångsrik naturfotograf, reseledare och skapare av Mother, ett vackert magasin som lyfter fram kvinnor i fältet.

”Jag har alltid älskat isbjörnar eftersom de är så starka och vackra djur”, minns hon, ”men samtidigt kändes de nästan som något overkligt … varelser som man bara kunde föreställa sig på bilder. Jag har aldrig riktigt tänkt att det faktiskt skulle vara möjligt att få se en björn med mina egna ögon, och Arktis kändes som en annan planet.”

När hon fick chansen att se en björn i fångenskap tackade hon nej. ”När de tog isbjörnar till den lokala djurparken tänkte jag först att jag skulle gå och titta på dem”, erinrar sig Melissa. ”Jag ville se hur stora de var och hur de rörde sig. Men jag gick aldrig, för tanken på en isbjörn på ett isberg av plast kändes inte rätt. Jag ville ju se Arktis kung i hans eget rike.”

Så småningom skulle det som känts som ett omöjligt avstånd minska till några meter. Och sedan kom det mest minnesvärda mötet i Melissas karriär. ”Det var faktiskt första gången vi hade kört ut till Svalbards östkust”, säger hon, ”och till slut kom vi till havsisen. När vi såg spår i snön och jag visste att det faktiskt fanns isbjörnar i närheten kändes det som en dröm.”

”Plötsligt”, fortsätter hon, ”upptäckte vi en björn på isen. Vi väntade och hon kom till oss på det där vackra vågformade isberget. Hon var den första björnen jag någonsin stött på och hon är fortfarande den vackraste. Hon var framför oss och lekte i snön, så avslappnad och stillsam. Bjöd på ett riktigt skådespel. Jag kände mig så nära henne att jag valde att kalla henne ’Helen’.”

Ett känslomässigt avstånd kan göra en enorm skillnad för naturskydd, och den kärlek vi har för miljön är en stark drivkraft för att skydda den. ”När jag delar dessa erfarenheter med människor vill jag återskapa samma närhet till djuren och platsen som jag själv upplevde”, förklarar Melissa. ”En björn som jag träffat är bara en björn, men om jag ger henne ett namn blir det personligt.”

”Jag tillbringade säkert 30 minuter med Helen, kanske mer, kanske mindre. Man glömmer tiden helt när man är ute på isen. Sedan började hon gå sin väg i lugn och ro, så vi gick också. Det var ett vackert möte, utan stress för någon.”

Att skapa känslor med fotografier kan leda till en ökad medvetenhet om de utmaningar som inte bara de arktiska arterna står inför, utan som vi alla står inför, menar Melissa. ”Det är inget nytt att Arktis håller på att förändras”, säger hon, ”men jag är rädd att människor blir avtrubbade och accepterar det och inte förstår hur illa situationen redan är. Isbjörnarna behöver isen för att överleva. Det är där de jagar och när isen smälter så svälter de och drunknar.

”Jag har sett återgången med egna ögon”, fortsätter hon. ”Det finns fjordar som vi reste över för bara några år sedan som nu har förvandlats till vatten. Och eftersom björnarna inte kan jaga sälar har de börjat jaga renarna istället. För några år sedan hade ingen kunnat föreställa sig det, och nu är det normalt. Men isbjörnar kan inte överleva på bara renkött. Och renarna själva svälter eftersom det instabila vädret ger underkylt regn och täcker gräset de äter med tjock is.”

”Allt kan verka så avlägset och långt borta, och det var så det kändes för mig när jag var i Tyskland”, medger hon. ”Men det är väldigt farligt och fel att tänka så, för nu ser vi att klimatförändringarna inte stannar där. Det är översvämningar och bränder över hela Europa, och det borde få oss att inse hur liten och skör världen verkligen är.”

”Fotografi kan minska det här avståndet”, insisterar Melissa. ”Jag vill att människor ska kunna förälska sig i platser även om de känns omöjligt avlägsna. Jag vill att de ska älska fåglarna, isen, ljuset, isbjörnarna och, så klart, Helen. Oavsett om du är i Storbritannien, eller Tyskland eller Sverige, så blir allt annorlunda om du bryr dig om en plats eller ett djur. Då tänker du på konsekvenserna av dina handlingar.”

Även om den där första upplevelsen med Helen var omvälvande för Melissa så är hon noga med att betona vikten av att hålla ett tillbörligt avstånd. Det bidrar till att skydda människorna och björnarna. ”Det är så himla märkligt”, förklarar hon. ”Man vill inte riktigt ha dem för nära, men samtidigt kan man inte få nog av dem. De är så stora och farliga. Några är nyfikna och blyga. Några är hungriga. Så när vi ser att en björn är stressad eller om det är en ung mamma som jagar så ger vi oss av.”

”Det är fel att störa eller stressa djuren medan man dokumenterar deras naturliga beteenden”, fortsätter hon, ”och det innefattar allt sådant som att locka, tvinga fram möten som är riskfyllda för djuren och manipulera deras miljö. I alla avseenden bör vi som fotografer vara osynliga för dem.”

Utöver att arbeta från fartyg och fordon och att hysa en inneboende respekt för motiven får Melissa hjälp av sin utrustning från Sony, som hon använder för att hålla sig på ett säkert avstånd och samtidigt se till att varje ögonblick dokumenteras med perfekt bildskärpa. Hon har använt Sony Alpha 1 länge och förlitar sig på dess otroliga autofokusfunktion, som gör att hon kan framhäva björnarna bland ett virrvarr av is och vattenstänk, och även bildhastigheten på 30 fps. Att arbeta i den arktiska gryningen och skymningen innebär också att man måste kunna hantera svagt ljus, och för det syftet är även den felfria ISO-prestandan hos Alpha 1 viktig.

Melissa kan hålla det tillbörliga avståndet tack vare objektiv som FE 400-800mm f/6.3-8 G OSS, FE 400mm f/2.8 GM OSS och FE 600mm f/4 GM OSS, medan den otroliga upplösningen på 50 Mp hos Sony Alpha 1 inte bara ger fantastiska detaljer, utan även möjliggör mer effektiv beskärning.

”Jag tar bilder eftersom ord inte räcker till för att beskriva skönheten hos en björn … hur den rör sig, hur den sänker huvudet för att lukta på snön och hela dess kroppsspråk”, avslutar hon. ”Men fotografi har aldrig bara handlat om att ta bilder på vilda djur. Det handlar om att upptäcka världen och förändras på ett personligt plan. Att komma nära en isbjörn för första gången var som en portal till en ny värld, ett nytt liv. Under ett kort ögonblick visade Helen mig vad det innebär att verkligen leva i nuet och visade att allting är möjligt.”

”En gång när vi åkte tillbaka till östkusten så tror jag att jag såg Helen. Jag kan så klart inte vara hundra procent säker på att det var hon, men det var på samma plats och björnen var i samma ålder. Den gången hade hon två ungar. Jag tänker ofta på dem, och jag hoppas att hennes ungar kommer att få egna kullar en dag. Men vem vet, såvida vi inte kan stoppa de förändringar som gör deras liv så svåra.”