Vad är en dokumentärfotografs uppgift? Att söka sanningen? Att förvandla mänsklighetens vilda extremer till något som genljuder och ger resonans? Att svara på det som fängslar dem så genuint som möjligt? En sak är säker – Brendan de Clercqs bilder bakom kulisserna på den nederländska Nationale Ballet uppfyller alla kriterier.

Brendan har länge beundrat dans och dansare. ”När jag var barn gillade jag breakdance”, berättar han, ”och när jag blev fotograf växte det till en mer estetisk uppskattning av rörelse. Idag är jag väldigt medveten om hur personer rör sig, hur de står och går, oavsett om det rör sig om mitt dokumentärarbete, mode, gatubilder eller till och med porträtt.”

Vilket för oss till baletten – ett spektakel av precisa rörelser och tekniskt formspråk. Inte för att Brendan ville skapa en serie med arketypiska dansbilder. ”Jag är inte en person som vill fotografera på scenen, eller ens ta bilder som är perfekt orkestrerade. Jag vill se vad som finns bakom framträdandet. Träningen och stressen, och dansarnas kamp. Men jag vill också visa deras elegans.”

Så vad betyder perfektion inom dokumentärfotografi? ”Det är en bild som får dig att knyta an till berättelsen”, svarar Brendan, ”och det betyder att det inte gör så mycket om den är lite oskarp, eller om min skugga är med i bilden, eller om ljuset är kärvt. Den måste bara kommunicera något. Jag var väldigt lyckligt lottad som fick möjligheten att fotografera Nationale Ballet så här, eftersom det vanligtvis inte är tillåtet att ta bilder bakom kulisserna och det finns flera godkännandesteg att gå igenom. Men de förstod att det är det här jag sysslar med, och att om de lät mig göra mitt så skulle resultatet bli vackert.”

En del av Brendans metod är att etablera en kontakt med sina motiv. Det är tydligare än någonsin i hans bild av Maia, som spelade huvudrollen i kompaniets uppsättning av Svansjön, där hon sitter tyst och funderar vid sidan av scenen. ”Jag är bra på att prata med folk och få en snabb kontakt. Det är därför jag är porträttfotograf. Maia och jag hade redan ett bra samförstånd, så i den här bilden bad jag bara henne att sitta ner och tänka på sin resa.”

”I likhet med mig själv”, fortsätter han, ”flyttade hon till ett nytt land som barn, men hon hade också tyngden från all baletträning i tankarna. Även när hon bara satt där arrangerade hon automatiskt sin kropp och sträckte ut tårna. Så när hon tittade ut i intet och tänkte på sin egen berättelse tog jag bilden. En tyst stund där man kan se hennes elegans, och hennes inre oro.”

Brendan arbetar huvudsakligen i svartvitt, en stil som både förenklar och tillför en känsla av äkthet, och var medveten om att denna effekt skulle uppskattas av både hans motiv och honom själv. ”Jag växte upp i ett mörkrum med en pappa som framkallade i svartvitt och med att titta på Magnum-foton, så den svartvita stilen är en del av den jag är. Men det är även en del av scenkonsten. Det är James Dean och Marylin Monroe, det är The Beatles och The Rolling Stones, och för balettdansöser är det Nureyev Fonteyn.”

Utöver det innebär dokumentärgenren att man sällan har full kontroll över platsen och ljuset, och detta var sannerligen situationen för Brendan. Men det har inte så stor betydelse om fotografen har kameror och objektiv som kan anpassa sig. ”Man kan inte välja när stunder inträffar” säger han, ”men man måste vara beredd. För det här projektet använde jag Sony Alpha 7R III, och även om jag har uppgraderat till kamerorna Alpha 7R IV och Alpha 7R V sedan dess, så är det kombinationen av upplösning och AF som gör att jag ständigt återvänder”, fortsätter han. ”Jag kan beskära eller skriva ut stort och veta att det finns otroliga detaljer där, och i situationer som på baletten vet jag att kameran kommer att leverera kvaliteten som de här stunderna förtjänar.”

Även när man jobbar med rörliga motiv, och i situationer med svagt ljus, ”finns det ett behov av skarpt fokus på ögonen”, säger Brendan, ”eftersom det är där berättelsen finns. Lyckligtvis är det detta som kamerornas ögonidentifierande AF-system är utformade för att ge dig gång på gång, även när dansarna är i skugga eller snurrar bort i en rörelse.”

För att få hjälp i dessa situationer använder Brendan snabba Sony-objektiv, bland annat FE 24-70mm f/2.8 GM och FE 35mm f/1.4 ZA. ”Mer ljus innebär snabbare fokusering”, förklarar han, ”och de här objektivens stora bländare erbjuder det. För egen del älskar jag flexibiliteten hos 24-70mm med dess konstanta ljusstyrka. Det är objektivet som jag alltid hade i väskan. Och med 35mm kan du fotografera i mörkret så att bakgrunden smälter bort med maximal bländning, vilket innebär att du kan få motivet att se ikoniskt ut nästan var som helst.”

”För min del får sådana här projekt mig att förälska mig i fotografi igen”, avslutar Brendan. ”Det är en chans att återspegla andras passion genom mina egna fotografier och ge gensvar på deras talanger, känslor, förluster och framgångar. Jag vill få en inblick i människors liv och bevara deras berättelser, och min Alpha-utrustning är en väldigt viktig del av att uppnå det.”