Jag heter Ruben Scott. Jag är filmskapare och regissör och arbetar med berättande filmer och kommersiella produktioner.

I mitt senaste projekt, “Different, but same”, ville jag utforska tanken att trots att vi alla är olika finns det alltid saker som förenar oss: gemensamma intressen, hobbyer och småsaker vi har gemensamt som man normalt aldrig skulle tro. Den idén var startskottet till det här projektet.

Redan från början visste jag att det här skulle bli en ganska komplex inspelning. Det var många skådespelare och ett ganska stort filmteam inblandade. Enligt min erfarenhet innebär det att man ständigt måste balansera kapacitet, tid och utrymme på en gång.

Berättelsen utspelar sig i ett väntrum under en studie där människor matchas ihop baserat på gemensamma intressen, men de får inte reda på vem de kommer att paras ihop med förrän samma dag. Det upplägget gav oss ett bra utrymme att arbeta med osäkerhet och förväntan. Det innebar att vi kunde förenkla själva berättandet och låta publiken lägga ihop två och två själva.

Vi såg till att använda minimala kamerarörelser hela tiden. Det mesta har filmats som en observation. Vi använde mjuka dollyrörelser och ändrade kompositionen lite när vi behövde det, men gjorde inget som känns som om det drar uppmärksamheten till sig. Tanken var hela tiden att fokusera på skådespeleriet och låta det leda allt. Eftersom det inte finns någon dialog i filmen var skådespeleriet särskilt viktigt.

Platsen spelade också en stor roll i hur allt såg ut och kändes. Vi filmade i en inspelningsstudio som redan hade mycket karaktär. Den hade varma träpaneler, orangea toner och en lite nostalgisk känsla. Det var inte bara fyra vita väggar, och det hjälpte oss faktiskt mycket. Istället för att försöka bygga upp väntrummet från grunden kunde vi använda det som redan fanns där.

Det bidrog naturligtvis till vad vi gjorde med belysningen. Vi använde en stor, mjuk ljuskälla ovanifrån för att skapa konsekvens och göra det möjligt för oss att flytta runt FX5 snabbt. Sedan placerade vi ut praktiska lampor i rummet för att tillföra värme och djup. Målet var att allt skulle kännas mjukt och naturligt samtidigt som det skulle ge tillräckligt med kontrast för att forma ansikten och styra ögat mot huvudpersonen i mitten.

Eftersom vi arbetade med en blandning av praktiska lampor i bilden och mörkare hörn i rummet blev det dynamiska omfånget med över 15 steg väldigt viktigt för oss. Det fanns gott om tillfällen då varma lampor syntes i bilden medan vi fortfarande behövde behålla detaljerna i de omgivande områdena. FX5:s grundläggande ISO-alternativ var till stor hjälp även här. Med den här kameran kände vi inte att vi ständigt behövde skydda högdagrar eller offra skuggdetaljer för brus.

Kombinationen av den nya staplade 16,6 MP-sensorn och Arles Prime-objektiven var också fantastisk för att fånga närbildsdetaljer hos skådespelarna. Hudtexturerna och texturerna i kostymerna kändes otroligt naturliga.

Färg var något vi var ganska målmedvetna om från början. Vi ville ha en palett som kändes levande och lite inspirerad av 1970-talet, men ändå modern. Detta skulle bli ett bra test för kameran. Mycket av detta kom från val av garderob och produktionsdesign, men sättet som kameran fångade dessa färger på var precis vad vi letade efter.

Hudtoner var särskilt viktiga eftersom vi hade stor mångfald bland skådespelarna och alla syntes under samma ljusförhållanden. Vi ville att allt skulle hänga ihop på ett enhetligt sätt. Det jag märkte var hur stabila och naturliga hudtonerna kändes i olika ljussättningar. Det är något jag också har upplevt när jag har arbetat med Sony Venice och Burano. Det finns en välbekant kvalitet i färgerna och högdagrarna från dessa system, och den här kameran känns som att den har dessa egenskaper, bara i ett mindre och mer flexibelt kamerahus.

Vi valde att filma internt i 16-bitars X-OCN eftersom vi visste att vi skulle vilja ha total flexibilitet när vi väl kom igång med efterproduktionen. Det fanns tillfällen då vi pressade färgerna något eller justerade exponeringen i vissa delar av bilden, och filmen höll ihop riktigt bra. Ingenting kändes som att det föll sönder eller blev instabilt. Även när man arbetade med olika ljusförhållanden förblev hudtonerna konsekventa. Detta hjälpte oss under graderingen.

Ur ett arbetsflödesperspektiv arbetade vi med ett medelstort filmteam under en enda dag, så det var viktigt att arbeta snabbt. Det som stack ut var hur lätt kameran passade in i rytmen i vårt filmningsschema. Den saktade inte ner någonting och den krävde inte att vi tänkte om kring hur vi arbetade.

Eftersom jag har arbetat med Venedig och Burano tidigare var jag också intresserad av hur den passar in i den bredare CineAlta-världen. Kameran känns inte separat eller som en annan gren. Den känns som en del av samma familj, bara anpassad för en smidigare typ av produktion. Till och med menyerna och den allmänna användningen känns bekanta, vilket verkligen underlättar när man växlar mellan olika Sony-kameror i olika projekt.

För mig fungerade FX5 eftersom den gav oss så mycket frihet: frihet att fånga det vi ville utan kompromisser, frihet att experimentera med bilden i efterhand och frihet att hålla fokus på berättelsen snarare än på utrustningen eller andra tekniska svårigheter. Det är verkligen det jag letar efter i en kamera.