Bildskärpa

Alla kan uppleva en bild på sitt eget sätt, men när man berättar historien bakom den får den en helt annan betydelse. Det här är min dotter. För snart fyra år sedan fick hon diagnosen levercancer. Hon återhämtar sig nu och mår bra. Bilden är tagen i Amsterdam, på en fotopromenad, och som vanligt var min dotter där. Jag hade ingen riktig plan när jag tog bilden. Jag placerade henne framför väggen, på en livlig plats, med människor som gick och pratade runt omkring henne. Jag sa bara: ”Gör en pose, tänk på något, var en drömmare”. Jag ville inte lägga några tyngre känslor på henne; Jag ville bara fånga mina egna känslor i det här fotot. Dagen då vi fick reda på att hon hade levercancer stannade hela vår värld. Det är så överväldigande, man blir helt chockad när man får sådana nyheter. Men det märkliga är att när vi tittade ut så bara fortsatte alla med sitt liv. Det är det som är det galna med att få sådana nyheter: alla fortsätter med sina vanliga sysslor. Folk pratade i sina telefoner, stod och väntade på att få korsa vägen vid trafikljusen. Jag minns att någon åt en hamburgare, en annan rökte en cigarett. Jag kunde se människor som var lätt irriterade över ingenting – att behöva vänta vid ett rödljus. Helt alldagliga saker. Och jag önskade att jag kunde få den känslan – bara något normalt att oroa sig för, men inget av det spelade någon roll längre. Och det var det jag ville visa och lyfta fram med det här fotot. Den berättar allt. Hon står stilla, poserar och tänker på sin framtid. Det var därför jag kallade den ”Drömmaren”, för i den situationen blir man en drömmare. Du kan bara drömma om de positiva sakerna. Men en drömmares vision kan också vara en mardröm. Du balanserar på den tunna linjen mellan att vara positiv och negativ. Du kastas från den ena sidan till den andra.

Jag tog bilden med den kompakta Sony RX1R III och kamerans fasta 35mm f/2-objektiv. Objektivet ger ett vackert skärpedjup och storleken är viktig för fotografering på gatan eftersom jag inte vill att folk ska se att jag har en kamera. Upplösningen på 61 megapixlar gör att jag kan beskära samtidigt som jag bibehåller utmärkt bildkvalitet. Det huvudsakliga tekniska beslutet för bilden var att använda 1/30 sek vid f/2.0. Hon är inte helt skarp – det är lite rörelse, men ofullkomligheten fungerar för den här bilden, eftersom hela historien handlar om ofullkomlighet. Om det var för skarpt, för rent, för perfekt komponerat, skulle det inte ge den känsla som jag ville förmedla. Jag är så stolt över min tjej – över hur stark hon är, över hur hon klarar allt i livet, allt med henne och att vara en drömmare. Det är därför jag är så stolt över att prata om den här bilden.