Bildskärpa

Det här är Steven Oprinsen. Han är en känd nederländsk målare och mixed media-konstnär. Steven har varit på toppen och väldigt framgångsrik inom sitt fält men han har också behövt kämpa. Han levde som en rockstjärna, men drabbades av förluster och var till och med hemlös en tid. Men han kämpade för att ta sig upp och tillbaka till toppen igen.

Steven är, eller var, en av mina vänner. Han dog plötsligt av en hjärtattack i november 2020. Därför är det här porträttet, jämfört med de andra, särskilt viktigt för mig.

Jag tycker att den här bilden har allt. Det är en tung bild och man kan se att han har kämpat, men också hans stolthet över vad han har åstadkommit.

Jag tog bilden med min Sony Alpha 7R III och använde ett objektiv med en tilt-shift adapter. Vanligtvis används en sådan adapter för att skapa raka, vertikala linjer vid fotografering av arkitektur eller vid produktfotografering, men i det här fallet använde jag det för att ändra skärpedjupet.

Steven var för mig en väldigt mystisk person. Varje gång jag hade pratat med honom tänkte jag alltid ”Vad har den här killen varit med om?”. Hans karaktär hade så mycket djup och det ville jag försöka visa med den här bilden. Jag använde en tilt-shift adapter för att bara fokusera på hans ögon och ansikte. Resten av hans kropp är ur fokus, vilket skapar ett mystiskt och ovanligt skärpedjup.  Jag gjorde allt med kameran och har inte redigerat eller använt Photoshop på den här bilden.

Vanligtvis brukar jag fotografera genom kamerans elektroniska sökare men den här gången kunde jag inte använda den utmärkta funktionen för ögonautofokus som jag annars brukar använda när jag fotograferar porträtt. Det är en av de bästa funktionerna som kommit ut på senare tid. Men på grund av tilt-shift adaptern behövde jag fokusera manuellt, så jag använde mig av fokusoptimering och den bakre skärmen för att fokusera bilden precis som jag ville ha den, och lade allt skärpedjup på Stevens ögon.

Resultatet är en bild som jag tycker visar den riktiga Steven Oprinsen. Porträttet visar en riktig sårbarhet. Han brukade hålla upp en fasad och skämta, och det var en roll han spelade i ett försök att skydda sig själv. Han lät aldrig någon komma honom nära till 100 procent. Men under den här fotografisessionen kom vi varandra så nära att jag fick ner fasaden och väggen som fanns där bakom.

Det är en av anledningarna till att jag är stolt över att vara en porträttfotograf. Människor släpper in mig i sina liv, i sina riktiga liv, så att jag kan ta porträtt som dessa.