Ett snack om kameror med Bob Martin

Med över 30 års erfarenhet av avancerad sportfotografering är Bob Martin en av de ledande experter inom sitt område och behöver ingen närmare presentation. För två år sedan skaffade Bob en α7R II för första gången eftersom han var nyfiken på helt tyst fotografering och har aldrig ångrat det.

Nyligen lyckades vi fånga Bob mellan några uppdrag och frågade honom vilka Sony-kameror och -objektiv han gillar mest.

Stämmer det att du gillar teknik men bara om det ger dig en fördel i arbetet?

Jag använder varje liten pryl jag kan om den förbättrar mitt foto – och varför inte? Jag gick över till digitalt när tekniken började bli bra och detsamma med autofokus. För mig är spegellöst nästa stora språng på grund av alla fördelar det ger.

När jag såg Sony första gången ville jag omedelbart ha kameran eftersom den var tyst, men jag gillade inte den elektroniska sökaren. Jag kom fram till att fördelarna uppväger nackdelarna. Nu tycker jag att det är kamerans främsta försäljningsargument, och en funktion som jag inte skulle klara mig utan. Om jag fotograferar porträtt under svåra ljusförhållanden kan jag förhandsgranska och justera mycket snabbt och tack vare den tysta slutaren märker mitt motiv inte ens att jag gör det! Människorna som jag fotograferar slappnar av eftersom jag kan prata med dem medan jag finjusterar inställningarna.

Den tysta slutaren är ett stort plus. Nu är folk så vana vid att höra den låta att de ändrar ställning eller uttryck varje gång de hör den, men när man fotograferar med tyst slutare är det åter fotografen som har allt i sin hand. Det är du som säger till dem när de ser bra ut, inte klicket.

Jag kan stå bredvid Tiger Woods på 18:e hålet när han slår det matchavgörande slaget och det finns aldrig någon risk för att störa honom. Han märker aldrig att jag tar 20 bilder/sekund.

Som jag sagt tidigare tror jag att kameratekniken har förbättrat för oss sportfotografer. Vi behöver inte längre oroa oss för tekniken eller för att missa ett ögonblick. En gång i tiden betraktades nog sportfotografer som andra klassens fotografer jämfört med reportage- och konstfotografer eftersom vi bara behövde ”fånga ögonblicket”. Nu däremot känner jag, med all den utrustning vi använder som underlättar så mycket, att vi är fria att koncentrera oss på konstnärliga sidor som komposition och belysning.

Tyckte du att övergången från DSLR till spegelfri var lätt?

Det var inte lätt. Jag fick lov att använda min Sony-kamera mycket i några månader innan jag kände mig hemma med den. Jag hade använt samma DSLR-märke i flera år och kunde använda deras kameror intuitivt. Jag använde Sony tillsammans med mina DSLR:er och gradvis började jag känna mig så säker att jag kunde ta steget fullt ut. Jag tyckte särskilt om möjligheten att anpassa funktioner på Sony och det gör att jag har kunnat få de flesta av de funktioner som jag använder mest inom räckhåll.

Bortsett från kameratekniken, som du uppenbarligen är nöjd med, tänkte jag att vi skulle prata objektiv

I måste medge att jag först bara skaffade Sony-kameran för att den var tyst, och jag trodde att jag skulle klara mig med DSLR-objektiven och en adapter. Men jag tyckte att de var otympliga och AF-prestandan höll inte måttet, så jag började snabbt testa G Masters-objektiven.

Kanske är det för att man inte behöver utveckla objektiv för äldre system eller för att de har den senaste optiska tekniken, men G Master-objektiven är ganska anmärkningsvärda i vad de levererar. Det gäller särskilt 70–200mm f/2.8 som i mitt tycke utklassar konkurrenterna. Jag tycker att det är en stor fördel att Sony-objektiven har utformats från grunden som ”digitala” objektiv. De är moderna objektiv gjorda för moderna kameror. Jag tycker också att Sony-objektiven är bra på att hantera högupplösta sensorer och för mig betyder det att det finns en sak mindre att oroa sig för. Och om vi tar några av de så att säga sämre objektiven, som 12-24mm f/4 G till exempel, så kommer jag aldrig att förstå varför det inte klassas som ett G-objektiv eftersom det ger otroligt skarpa bilder! Detsamma gäller 24-105mm f/4 G. Tänk vad man kan göra av en bit glas!

Det låter som att du har en ganska stor uppsättning objektiv! Har du någon särskild favorit? Som jag nämnde tidigare gillar jag verkligen 70-200mm f/2.8 G Master-objektivet och jag använder det för de flesta bilder. Jag hade också turen att nyligen få tag i ett 400mm f/2.8 G Master som nog är det objektiv som alla seriösa sportfotografer borde använda. Förutom den utmärkta optiska prestandan är viktfördelen enorm, särskilt för mig som är ganska rörlig när jag fotograferar. Det slog mig också hur bra det fungerar med en telekonverterare – både fokuseringshastigheten och skärpan är exakta. Den är också framtung, vilket är till stor hjälp när man ställer in den för en spontan bild. Innan jag skaffade 400mm-objektivet bar jag runt på en 100-400mm G Master och jag förväntade mig inte särskilt mycket av den. Tidigare erfarenheter hade fått mig att avstå från långa zoomobjektiv och jag föredrog alltid att använda primer när jag kunde, men jag bestämde mig för att testa när jag var i Etiopien och fotograferade Mo Farah. Han gjorde några TV-intervjuer och jag höll mig i bakgrunden och försökte ta några bra närbilder. Jag blev helt paff över hur skarpt det faktiskt är och nu har jag det med mig överallt.