Vad var den första uppslaget eller inspirationen till den här kortfilmen?

När jag var sex var jag väldigt förtjust i en lek som min pappa sa var väldigt farlig men som för mig kändes som ren magi. Jag brukade täcka lampor med olika tyger och halsdukar så att jag kunde se ljuset växla mellan olika färger och nyanser. Till slut blev pappa så orolig att han förbjöd leken, men han gav mig glödlampor i olika färger istället. Jag behöll dem och tjugo år senare hittade jag dem i en låda i min farmors hus. Efter alla år var lamporna precis som jag mindes dem, och kanske hade inte jag ändrats heller. När jag tände dem kändes jag samma förundran och hänförelse som när jag var barn. Och den gnistan blev början på min berättelse.

Den här berättelsen följer två barnbarns – en filmfotograf och en koreograf – uppriktiga försök att sprida lite glädje till sin nittioåriga farmor. Det är en okomplicerad berättelse, men ändå känslosam och uppriktig. Kvinnan ni får se på filmduken är min verkliga farmor – och ja, hon är faktiskt nittio år. Hela sitt liv har hon drömt om att bli skådespelerska. Eftersom hon alltid har stöttat mig i mina drömmar ville jag berätta en historia om henne. Vi har ett starkt band och jag har alltid försökt att, som hon brukar säga, se det märkvärdiga i det vanliga. Den diskreta givmildheten i att dela med sig av det vi älskar, den unika gåva som var och en av oss bär med sig och hur den kan göra någon annan lycklig. När jag hittade de gamla glödlamporna i hennes hus som jag nämnde tidigare såg jag henne framför mig precis som hon framträder i filmen. Hon satt tyst vid fönstret fylld av en stillsam melankoli. Då ställde jag mig frågan: Vad kan jag göra för att göra hennes tillvaro lite ljusare?

Hur utvecklades idén från koncept till manus? Påverkade själva kameran berättelsen på något sätt?

När jag började skriva visste jag att jag ville ha med min farmor och min vän Samuele i projektet. Samuele är koreograf och dansare med stor talang. Med tanke på farmors ålder insåg jag att hela filminspelningen behövde ske hemma hos henne. Det blev min inspiration, all filmmagi i det där lilla utrymmet. Det är ofta så en karriär i film börjar – med släkt och familj, i hemmet. De som står oss närmast blir de första skådespelarna i våra första berättelser.

Själva kameran spelade en viktig roll när berättelsen växte fram, genom sin nya design och hur den är tänkt att användas. Jag kommer från filmvärlden och saknar ibland upplevelsen av att titta direkt genom kamerans sökare i stället för att titta på en skärm. Det blir ett slags intimitet – man kopplar av och försjunker i det man ser när man håller okularet mot ögat. Den känslan, som förstärks av den nya kamerans omdesignade elektroniska sökare, gav mig idén att man genom objektivet skulle kunna skymta underverk och fantasier – den typ av bilder som bara finns i dagdrömmar. Passande nog var filmens sista replik faktiskt det allra första jag skrev.

Vilken var den största utmaningen under filminspelningen och hur hjälpte utrustningen till att lösa den?

Vi hade begränsat med tid vid tagningarna och stötte på olika svårigheter. Jag försökte tänka som de som är nybörjare i branschen och andra som ofta måste göra allting själv, som ett enmansband. Vara sin egen scenograf, kostymör, producent, regissör och så vidare. Men jag har aldrig satt gränser för kreativiteten – det skulle jag aldrig göra. Jag ville också att filmen skulle uttrycka en frihetskänsla och en önskan att leva nära naturen, långt borta från storstaden. Jag tänkte mig en tagning som helt och hållet filmades på en cykel. Alltså att bokstavligen filma medan jag cyklar.

Tack vare den här nya kameran kunde jag göra det. Jag behövde ingen stabilisator, inget handtag eller någon annan extrautrustning – bara kameran i mina händer och dynamiskt aktivt läge på.

Hade kameran några särskilda egenskaper som hjälpte dig att få en viss stil eller stämning?

Kamerans ergonomi var helt avgörande. Den gjorde att jag kunde filma dynamiska scener och utan problem filma i trånga och obekväma utrymmen. Ett av mina mål var att filma en scen bokstavligen uppe i ett träd – och det gjorde jag.

Den lilla teateruppsättning som visas i filmen gjorde vi i min farmors vardagsrum – inte i en filmstudio, inte i en stor, ombyggd kuliss, utan i ett vanligt rum som någon bor i. I och med att kameran var så kompakt och lättmanövrerad var det förvånansvärt enkelt att flytta sig runt mellan provisoriska ridåer och rekvisitan… och runt min farmor, som höll noga koll på allt och till och med kom med några originella och kreativa förslag.

Jag ville fånga känslan av genuint hantverk i filmskapandet, något handgjort och personligt, och jag hoppas att jag med kamerans vintage-estetik lyckades framkalla en sagolik och naturlig ton: berättelsens ärligaste del.

Hur fungerade kameran under utmanande förhållanden, till exempel vid svagt ljus, när du rörde dig snabbt eller i utomhusmiljöer?

Kameran imponerade på mig vid flera tillfällen. Den dubbla ISO-basen på 800 och 4000 fungerar felfritt. Bildmaterialet är rent och störningsfritt i båda inställningarna, och att växla mellan dem är smidigt och effektivt.

I solljus utomhus är sökaren enastående och skärmen otroligt precis, med levande färger, utmärkt ljusstyrka och imponerande färgåtergivning.

Jag testade den vid havet och i hårt väder på landsbygden, och kameran fungerade felfritt.

Påverkade FX-seriens ergonomi eller form dina val när du regisserade eller fotograferade?

Jag kommer ju från en bakgrund med traditionell riggar – ofta stora och otympliga – och var till en början bekymrad över det begränsade utrymmet och ens rörelsefrihet. Men tack vare FX2:s kompakta design försvann de farhågorna snabbt. Jag kunde bära med mig allt jag behövde i en liten ryggsäck. Ergonomin är så genomtänkt att jag inte tyckte att jag behövde några extra verktyg eller tillbehör. Det räckte med att hålla kameran i handen.

I själva verket använde jag vardagsföremål, en vas, ett bord, allt som fanns i närheten, som improviserade stöd för bildkompositionerna. Det arbetssättet lät mig enkelt växla mellan tagningar som var mer komponerade och filmiska och de som var mer naturliga och spontana. Det hjälpte också min skådespelerska att känna som om hon inte blev filmad, vilket skapade en mer avslappnad och autentisk atmosfär vid tagningarna.

Vilken objektiv, mikrofoner och riggar använde du med FX-kameran? Gav de dig nya visuella möjligheter?

Jag utnyttjade Sonys breda utbud av objektiv fullt ut. Det ultravidvinkliga FE 16-25 mm f/2,8 G gjorde att jag kunde pressa mig in i olika trånga utrymmen eller ta närbilder på en smal promenadväg vid havet.

Jag använde FE 35 mm f/1,4 GM och FE 85 mm f/1,4 GM II för att placera motiven i en drömsk och magisk atmosfär, med mjukare bakgrunder som förstärker känslan av visuell poesi. För mer närgångna närbilder och subjektiva vinklar använde jag FE 70-200 mm f/2,8 GM OSS II, vilket gav slående och intima kompositioner.

När jag fotograferade med bländare mellan f/1,4 och f/2,8 blev jag förvånad över objektivens ljusstyrka och skärpa. De är lätta med en enkel design och ger ändå en vackert filmisk stil som kompletterar kamerans kraftfulla dynamiska omfång. Eftersom projektet inte krävde dialog eller ljud valde jag att inte använda någon mikrofon eller topphandtag, utan istället filma med kameran i dess renaste form, precis som den var designad. Och för mina behov var den perfekt då.

Fanns det några tagningar eller sekvenser som du inte hade kunnat göra med en annan kamera?

Den här kameran har funktioner som inte bara gav mig alla möjliga tekniska valmöjligheter utan också inspirerade mig under hela den kreativa processen.

För mig är kopplingen till det verktyg som man använder för att väcka fantasin till liv avgörande. När man väljer en kamera tänker man naturligtvis på dess specifikationer – men hur den får en att känna sig är en annan viktig aspekt, tycker jag.

Den här nya kameran ger dig en riktig känsla av kreativ frihet. Utan den hade det varit betydligt svårare att få till en tagning som jag hade gått och tänkt på: En närbild på en skådespelare som cyklar på en ojämn grusväg. Ni borde se den scenen så får ni känna samma blandning av tillfredsställelse och förvåning som när jag fick se det bli verklighet.

Hur stödde bildkvaliteten och färghanteringen tonen i din film?

FX-seriens bildkvalitet och färghantering överträffade mina förväntningar. Som filmskapare uppskattar jag både rikt, mättat ljusdunkel och mjuka, dämpade färger och jag imponerades av kamerans förmåga att hantera många olika visuella stilar. Filmmaterialet gav mig en anmärkningsvärd flexibilitet i efterarbetet, så att jag kunde matcha olika stilar utan problem – och ändå hade de obearbetade filerna direkt från kameran häpnadsväckande kvalitet.

Skärpan, texturerna och detaljrikedomen var helt enastående. De högkvalitativa Log-filerna ger så många valmöjligheter vid graderingen, vilket garanterar ett väl fungerande arbetsflöde i efterarbetet. Ur teknisk synvinkel motsvarar kamerans dynamiska omfång och färghantering till fullo de professionella standarder som man väntar sig från Sonys FX-serie - ofta med samma egenskaper som Sonys avancerade Cinema Line.

Vad hoppas du att publiken ska ta med sig från den här filmen?

Jag hoppas att de som ser den här lilla filmen kommer att uppfatta dess ärliga, enkla och uppriktiga känsla. Jag hoppas att den kan påminna oss alla att tänka på de som står oss nära och kanske till och med involvera dem i ett kreativt projekt.

Vi ägnar ofta så mycket av vår tid borta från hemmet, uppslukade av arbete med ständigt nya team, och glömmer bort dem som har stått vid vår sida längst – och som vi inte kommer att ha kvar för alltid. Det första steget kan vara att återuppliva en berättelse som länge legat gömd i en byrålåda. Öppna den där lådan. Släpp ut den där drömmen. Berätta den där historien.

Hur tror du att nya verktyg som FX-kameran kommer att påverka framtiden för oberoende filmskapande och kortfilmer?

Jag har en djup tro på fantasins kraft och att det går att skapa något stort och meningsfullt av väldigt lite. För mig ligger den sanna skönheten gömd i det unika och i mångfalden – i hela färgskalan. Att vara autentisk i dagens värld är inte lätt, det kräver mod och energi.

Tack och lov är den energi som lyser i ögonen och hjärtat på dem som bär på en dröm så kraftfull att den nästan inte går att stoppa. Ändå möter vi alla begränsningar ibland.

Därför tror jag att för en oberoende filmskapare eller en filmfotograf eller en elev på en filmskola kan den här kameran vara mer än bara ett verktyg. Den kan vara en påminnelse, en följeslagare, en lojal bundsförvant. En sorts talisman att bära med sig längs vägen. Nya verktyg leder alltid till nya mål och fantasin känner inga gränser.

Försök och försök igen. Se på det som kommer i din väg med en varm blick. Lär dig att se världen som den är med ditt vänstra öga och med ditt högra öga som du önskar att den kunde vara. Öppna sedan båda och försök att blanda de två visionerna tillsammans. Bejaka det unika hos dig själv. Hitta en grupp vänner, andra kreativa människor att samarbeta och umgås med och experimentera så mycket du kan.

Det kanske sannaste råd jag kan ge är också kärnan i ”Dear Grandma”:

”Slut dina ögon och dröm. Eller dröm med öppna ögon.”