Efter att ha rest runt i världen de senaste 20 åren och täckt nästan alla slags sportevenemang, har sportfotografen Giovanni Auletta specialiserat sig på skidåkning och cykling. Men nedstängningarna på grund av covid-19 som decimerat idrotten runt om i världen har gjort det omöjligt att fortsätta att arbeta med dessa två discipliner, säger han.
”Den första veckan av nedstängningen tog jag semester”, fortsätter Auletta, ”och den andra rengjorde jag kamerorna och justerade inställningarna. Den tredje veckan gick jag ut tidigt på morgonen och fotograferade min folktomma stad och utan att inse det började jag i princip att arbeta igen”.
Eftersom han fortfarande inte kan fotografera sina vanliga motiv använde Giovanni begränsningarna till att hitta ny inspiration och valde ett motiv som också har en historia av motståndskraft och anpassning. ”Jag ville arbeta på en plats som hade en stark identitet och en historia, så jag valde att följa gymnasterna på S.D.G FORZA E CORAGGIO”, förklarar han. ”Det var den allra första idrottsföreningen i Milano. Den skapades 1870 och har överlevt två världskrig, så det är en plats som vet vad det betyder att anpassa sig och vara motståndskraftig”.
Och snarare än individer valde Giovanni att fokusera på lag som möts igen efter en lång isolering. Han valde det rytmiska gymnastiklaget som sitt motiv och tillade att han ”ville betona en sport som inte alltid är i rampljuset men som utövas med samma engagemang och passion som andra mer kända sporter”.
Även om det inte var något nytt för Giovanni att fotografera gymnaster hade han aldrig gjort det ”på ett så intimt sätt” och naturligtvis var skillnaderna många jämfört med motiv som skidåkning. ”För det första är gymnastik en inomhussport, så det finns mycket mindre ljus men det finns också fysiska skillnader”, förklarar han. ”I skidåkning är till exempel avstånden mycket större och timingen måste vara mer exakt. I skidåkning får man en enda chans men i det här projektet hade jag ingen brådska och kunde förflytta mig och välja rätt plats för alla idrottare och anpassa mig till platsen och ljuset.”
En fotografs verktyg måste också anpassa sig och som användare av Sonys Alpha 9-modeller vet Giovanni att han kan lita på att hans kamera är så mångsidig som han behöver att den är. ”När du fotograferar rörelse ska slutarhastigheten vanligtvis vara mycket snabb, oavsett om du är inomhus eller ute”, förklarar han. ”Och trots sina stora fönster var gymmet fortfarande en miljö med svagt ljus, så det var ett bra test för min utrustning. Som vanligt klarade Alpha 9 II detta test galant och jag kunde arbeta med mycket höga ISO-värden utan att förlora kvalitet. På grund av detta kunde jag lita på att Auto ISO:n anpassade sig till ljuset – och på ett ställe som detta där ljuset varierar var det viktigt.”
Det var även andra aspekter av Alpha 9 II:s prestanda som bidrog till Giovannis intima bildserie. ”Jag kan inte längre klara mig utan min Sonys realtidsögon-AF”, erkänner han. ”Det fungerar utmärkt och håller fokuset där jag vill ha det medan jag koncentrerar mig på andra delar av bilden. Och det fungerar även med stark bakgrundsbelysning och med andra föremål som gymnasternas band som passerar framför – det blir aldrig förvirrat.”
Hans Alpha 9 II:s elektroniska sökare var också avgörande: ”Motivets kontinuerliga övergång mellan ljus och skugga vann aldrig över kameran och exponeringen fortsatte att reagera på ljusförhållandena. Med den tysta slutaren kan jag också vara helt diskret och arbeta med idrottare som om jag inte ens var där”, tillägger han.
Så här sa Giovanni om att fotografera med 20 bilder per sekund: ”Det är alltid viktigt att känna till den sport du fotograferar, så att du kan förutse rörelserna. I det här fallet, eftersom jag inte kunde något om gymnastik, var Alpha 9 II:s serietagningsläge med 20 bilder per sekund också till stor hjälp, så att jag kunde välja den perfekta bilden.”
Genom att fotografera med 24-105mm f/4 G OSS för breda bilder men för det mesta använda sin arbetshäst 70-200mm f/2.8 GM OSS, kunde Giovanni vara på rätt avstånd från idrottarna – ”inte påträngande och inte för långt ifrån scenen” – och med f/2.8-bländaren kunde han arbeta med ett grunt skärpedjup och lyfta fram motiven i det mörka gymmet. ”För många av bilderna”, förklarar han, ”ville jag koncentrera mig på idrottsmanens rörelse, så jag ställde in maximal öppning och isolerade deras kroppsformer och poser mot miljön.”
”Det här jobbet har lärt mig att man aldrig slutar att lära sig, från tekniskt perspektiv men även mänskligt. Precis som idrottare måste vi som fotografer hålla oss aktiva, fysiskt och mentalt, och lärande och anpassning är en stor del av detta. Jag saknar bergen och jag längtar redan efter att vintersäsongen ska börja igen, men jag har lärt mig att gymnastik är en sport som utövas med enorm passion och kärlek, så nu finns den också i mitt hjärta”, avslutar Giovanni.
