”För mig är musik den överlägset största konstformen”, säger Kaupo Kikkas när vi frågar honom om hans två stora passioner. Det kan komma som en chock för dem som har sett hans lysande porträtt, men det borde det inte göra. Det är helt logiskt när du förstår Kaupos arbete, hans historia och den inbördes länken mellan passion och kreativitet.
”Musik är omätbar i sin abstraktion. Fotograferande är min andra kärlek, men det är mer beskrivande för mig, närmare verkligheten. Så varför är jag fotograf? Jag känner att jag kan vara mer användbar för världen som en bra fotograf än en medioker musiker!”
Visst, Kaupos uppriktighet kommer med en dos blygsamhet där, men vad hans kombination av passioner verkligen berättar för oss är att specialisering i fotograferande är en kraftfull sak. Det är ett fokus och en hängivenhet som ofta skiljer fantastiska bilder från genomsnittliga bilder. Specialisering handlar om att hitta den där saken som du inte kan sluta fotografera, där det är så naturligt och roligt att det inte känns som att arbeta längre. Fotograferar du det du älskar kommer folk att se det i dina bilder och reagera på det. Med Kaupos arbete kan du känna hans kärlek till musiken i bilderna.
Allt detta hände förstås inte på en gång. Istället fogades de olika delarna samman, som toner till ackord. ”Jag gick i en musikspecialskola i sovjetisk stil i Estland”, förklarar han, ”och dessa skolor har en hård och allvarlig miljö. Det fanns bara ett val egentligen: du kommer antingen att bli en musiker eller en misslyckad musiker.” Redan då hade han ett intresse för fotografering och blev fascinerad efter att ha plockat upp vad som förmodligen var den första digitalkameran i Estland, med endast 0,3 megapixlar. Han köpte också en filmkamera som han lärde sig traditionella tekniker med, och efter att ha lämnat skolan försörjde han sig som som frilansfotograf i Finland, där han även studerade fotografi. I slutändan kände Kaupo dock att han behövde göra ett val. ”Musik var min utbildning och min potentiella karriär, men jag kunde inte fortsätta på halvfart. Det är en princip jag har, att inte göra saker halvhjärtat.”
Men en gång musiker alltid musiker och efter 10 år bestämde han sig för att försöka kombinera de två, och koncentrerade sig på att arbeta med musiker som han kände – Hans första kund var hans klarinettmentor. Fortfarande fanns det dock visst tvivel.
”Jag kände inte att jag kunde specialisera mig fullt ut i Estland. Det finns inga pengar i den klassiska musikscenen där, men jag kände att jag kanske skulle kunna göra det internationellt. Jag gjorde några sessioner gratis, sedan några för en liten slant för att göra mig ett namn. Så småningom kunde jag byta ut alla mina kommersiella jobb – som betalade bättre – mot enbart musikerporträtt.”
Musikfotografi är naturligtvis ett brett ämne och Kaupos porträtt är en av många nischer inom detta. ”Det är en förenkling”, förklarar han, ”men för mig finns det huvudsakligen två typer. Det finns evenemangsbaserat eller dokumentärt musikfotografi, vilket kan vara konserter eller festivaler. Konsertbilder kan vara konst, men de är sällan så pass bra, och det finns faktiskt inte heller någon högre förväntan. På andra sidan finns porträtt, vilket är det jag gör. Det är ett helt annat tillvägagångssätt, eftersom du behöver ha en starkare koppling till objektet.” Det syns också på hur naturligt personerna han fotograferar håller i sina instrument.
”Om kommunikationen inte fungerar eller om du har fel inställning kan det lätt hända att du inte får med dig några bra bilder från en session, men tricket är att inse att porträttfoto inte är envägskommunikation. Det är en duett, inte ett solostycke. När jag jobbar med musiker brukar jag säga att ”det här är som kammarmusik”, och de förstår vad jag menar, för med en pianist och en cellist är det en kombination ... det finns ett förtroende. Det är detsamma med fotografi. Det räcker inte om bara en av er anstränger sig. Ni måste arbeta mot samma mål.”
Detta får man med empati och genom att skapa en relation med objektet, säger han, och att hans djupa förståelse för musik skapar kontakter som är mer personliga lyser igenom i bilderna.
Att bli fotograferad, observerar han, är stressigt för vissa människor, så att lugna och respektera objektet är viktigt för honom. Detta lyser verkligen igenom i hans bilder och det finns en lätthet hos människorna i dem. ”I många porträtt”, säger han, ”ser man att det finns för mycket luft i lungorna, att axlarna är stela och att hållningen är defensiv…” Återigen, säger han, att undvika detta handlar om att vara empatisk, inte bara en fotograf som anländer med en dominerande agenda. Om du försöker implementera en stil eller idéer som inte passar objektet kan saker snabbt gå fel. ”Tekniken får inte överväldiga objektet, då börjar det handla mer om det förstnämnda än om det senare.”
Att använda fantastiska platser spelar också en stor roll i Kaupos arbete – många av hans bilder har intressanta bakgrunder eller inramningar som kompletterar objektet – men återigen, det sker inte av en slump. Han memorerar platser mentalt hela tiden. ”Jag har alltid ögonen öppna, och jag försöker hitta bra ställen. Det händer att jag har en plats i huvudet i flera år. Som den här gamla torvmossen med rötter som är 100 eller 1000 år gamla. Den var så udda och apokalyptisk. Sedan har jag plötsligt ett objekt som passar in på platsen.”
Intressanta platser, säger Kaupo, hjälper till att hålla saker och ting fräscha för både honom och hans publik, och han lägger av samma anledning också mycket tid på personliga projekt.
”Det blir viktigare och viktigare för varje år att jag inte upprepar mig själv som porträttfotograf”, säger han. ”Ja, objekten är inte desamma, men att ha en alltför igenkännlig visuell stil skrämmer mig. Jag behöver jobba med mina egna saker – jag kallar det fri konst – där en idé berör mig och jag kan reagera på mitt eget sätt. Det är där jag kan vara som bäst som fotograf, men jag är fortfarande utomordentligt lycklig lottad att mitt fält också är det viktigaste för mig.”
”Arbeta hårt och älska det du gör, så följer allt annat efter”
