Fotografen Stefanie Liebermann, som har en mastersexamen i fysik, upplever en smått magisk känsla när hon tar astrofoton. ”Det är som att öppna en julklapp”, säger hon, ”du vet inte vad du får, så det är alltid spännande.”

Med långa exponeringstider, ofta på flera minuter, kan du aldrig vara helt säker hur bilderna kommer att se ut när du får se exponeringen. För Stefanie skapar detta en plats där fysik och konst möts. ”Jag är alltid begeistrad och det är därför jag älskar att resa världen runt till häftiga platser med min Sonyutrustning.”

Stefanie använder flera olika kameror från Sony, beroende på vad det är hon fotograferar. ”Jag har en Alpha 7 R III som jag har modifierat för infrarött för att kunna fotografera H-alfa-nebulosor och de detaljer som är mer synliga i den infraröda delen av ett spektrum. Dessutom har jag en Alpha 7 IV och en Alpha 7R V.” Sen är det FE 24mm F/1.4 GM som är ett av Stefanies favoritobjektiv för att fota natthimlen. ”Det är så väldigt litet – och väger knappt någonting alls – vilket betyder att jag kan ta med det överallt”, säger hon. Det är ett objektiv som Stefanie använder på flera sätt, ”jag kan fota på f/1.4 vilket ger en kort och bra exponeringstid när jag fotograferar en workshop. Men om jag fotar med en stjärnföljare kan jag blända ner till f/2.8 och använda låg känslighet. Det ger en otrolig bildkvalitet med tydliga stjärnor utan vinjettering och koma.”

En stjärnföljare är en enhet som motverkar jordens rotationsrörelse så att stjärnorna på himlen förblir punkter och inte förvandlas till streck under en lång exponering. ”Stjärnföljaren gör det möjligt för mig att blända ner från f/1.4 till f/2.8 och bilderna ser alltid bättre ut än om jag använt ett objektiv med en maximal bländaröppning på f/2.8. Jag älskar kvaliteten på fotona.”

Det som verkligen kommer fram i Stefanies foton är landskapet där bilden tagits. Landskapet ger bilden sammanhang och skala, medan natthimlen förblir huvudmotivet. ”Jag stänger av stjärnföljaren ibland under en fotosession och gör sen en annan exponering med låga ISO-värden och långa exponeringstider. Naturligtvis blir stjärnorna suddiga, men landskapets exponering ser bra ut. Bilden med stjärnföljaren blir däremot tvärtom, stjärnorna är perfekta medan landskapet är suddigt från rotationen. Då kan jag kombinera de två bilderna på förgrund och himmel till en enda bild. Ibland väntar jag på blå timmen om jag har dynamisk förgrund för då kan man fotografera med lägre exponeringstider och få fantastiska resultat.”

I ett landskapsfoto som det här är Vintergatan huvudmotivet och brännvidden på 24 mm är perfekt för att ta in å mycket om möjligt av galaxen. Stefanie använder brännvidden på olika sätt. ”Jag älskar möjligheterna. Jag kan använda den på f/1.4 för ett snabbt foto på natten med en exponeringstid på 10 eller 15 sekunder. Det innebär också att jag kan använda stativ med panoramahuvud för att ta en serie bilder som jag sen kan sätta ihop för att skapa en superbred vy. Eller så kan jag blända ner till f/2.8 och använda stjärnföljaren för att få en perfekt tydlig och skarp natthimmel. Det ger mig två olika möjligheter.”

Stefanie använde en teknik för sammansatt panorama för sin bild som hon tog vid Salar de Uyuni. Hon tog flera bilder där med 24 mm-objektivet och bländare f/1.4 för att fånga den otroliga scenen. ”Jag var guide på den här fotografiska resan och ville ta ett kort på gruppen och bilen vi åkte i. Jag använde panoramahuvudet och bad alla stå stilla en stund medan jag tog bilderna. Denna typ av bild handlar mer om att berätta en historia och ögonblicket.”

En annan bild tagen i Garub i Namibia visar perfekt den andra tekniken. I den här bilden använde Stefanie en stjärnföljare med ett 24 mm-objektiv och lång exponeringstid för att fånga de storslagna stjärnorna och planeterna. Sen tog hon ett andra och mycket kortare foto för att fånga det förfallna huset i förgrunden. Till slut kombinerade hon de två bilderna för att skapa det slutliga slående resultatet.

En sak som kameran ser, men som en människas öga inte alltid kan uppfatta, är rymdens färg. ”Jag gillar att skapa ett harmoniskt intryck genom att matcha himlens färgtoner med något i förgrunden. För Vintergatan kan jag flytta vitbalansen från 3 900 K till en blåare 3 700 K för att matcha något i förgrunden som exempelvis ett blått tak på en byggnad eller liknande. Det är viktigt att ha ett konstnärligt förhållningssätt och respektera varje foto.”