Den historiska staden Istanbul betyder olika saker för olika människor. Det är Europas största stad och den enda som når över två kontinenter. Det är en kosmopolitisk blandning av kulturer som destillerats genom årtusenden av handel, utbildning och religion … men för fotografen Murat Pulat betyder staden något annat: hopp.
”Jag kom från Ankara till Istanbul för att studera”, förklarar han. ”Jag ville ta min examen och bo här, och då tänkte jag också att jag skulle kunna försörja mig här. Det var min dröm och jag ser samma dröm, samma hopp, hos så många andra människor jag träffar.”
Det är de okända människorna runt omkring som är inspirationen till Murats projekt Hoppets stad. Det är en serie porträtt och spontana bilder från Istanbul, men projektet avbildar liv i alla städer och skildrar de människor som förförs och inspireras av stadslivet. Hur de lyfts av staden, eller blir förlorare.
”Jag var jämt ute och fotograferade men det räckte inte, jag ville vet mer om människornas liv och tillfredsställa min nyfikenhet. Så jag fotograferade över hela staden: kontorsarbetare, butiksinnehavare, hemlösa på övergivna platser och demonstranter på marsch. Hoppets stad är ett lapptäcke av dessa berättelser”, säger han.
”En sak är dock säker – det är inte lätt att hålla hoppet levande i en storstad. Alla dessa människor har hopp när de kommer hit. De vill bli något, mäktiga, rika eller kanske bara fria, men så många blir istället förlorare eftersom chanserna är så små. Att bli framgångsrik är inte de flesta människors lott.”
För fotografierna i Hoppets stad använder Murat främst en α7R III, och efter att ha tagit steget upp från en α7 II utser han snabbt upplösningen och bildkvaliteten som de stora fördelarna.
”Det viktigaste är definitionen och det dynamiska omfånget”, förklarar han. ”Det är faktiskt det senare som är viktigast., eftersom hela staden är min studio och jag måste vara redo för allt. Jag får syn på något och måste reagera och ta bilden utan att ha lyxen att justera ljuset. Det kan vara motljus eller klar himmel, men med α7R III är det lätt att återskapa detaljer i högdagrar och skuggor. Samma sak gäller ISO-prestandan. Den är enormt anpassningsbar så jag kan fånga motiv i svagt ljus utan problem.”
Varje motiv är ett nytt kapitel i hans projekt men det kan vara tufft, för det händer så ofta att människor har förlorat hoppet, säger han. Det kan vara HBTQ-Pride-demonstranter som har blivit av med rätten att demonstrera eller människor som är hemlösa.
”Jag känner många som har kommit hit, och som är bra människor och bra arbetare, och ändå lever de på gatorna nu. Det är regnigt och kallt och jag kan inte hjälpa dem. Jag tar bilder, pratar och umgås men jag kan gå tillbaka till mitt liv och det kan inte de. Jag är bara en observatör och det är svårt ibland.”
AF-systemet på α7R III har också förändrat hur Murat arbetar, och till och med revolutionerat det. ”För 10 år sedan kunde jag inte ha gjort det här projektet alls, eftersom kameror helt enkelt inte fungerade på det sätt jag ville.”
”Med Ögon-AF-läget är det bara att trycka på en knapp, så vet jag att fokus är låst på motivet”, säger han. ”Detta är så viktigt för om jag använder AF-punkten för att hitta ögat och sedan måste fokusera och komponera om, finns det risk att jag missar ögonblicket. Det blir en sak mindre, tekniskt sett, att oroa sig för. Jag vet att bilden alltid blir skarp, till och med när jag har fullt öppen bländare och det gör mig mer kreativ.” Konstruktionen och storleken på α7R III har också imponerat på Murat. Det betyder att han kan få de bilder han behöver i alla väderförhållanden och utan vikten hos en DSLR eller medelstor kamera. ”För att fotografera som jag gör, på gatan, måste kameran klara både regn och snö, och det gör den. Och storleken är perfekt, särskilt när man använder små objektiv som FE 35mm f/2.8. Man är nästan osynlig.”
”Jag är inte klar på långa vägar. Jag behöver några år till för att ta fler bilder, särskilt på de som är de riktiga vinnarna – de som får det de vill ha. Men vinnare är svåra att hitta och ibland beror det på att de inte vet att de vinner. Det finns många människor som fastnar i att bara vilja ha mer och mer, utan att deras önskemål någonsin kan uppfyllas. Vi måste förenkla våra liv och inse att framgång inte är det vi ser på TV och i tidningar. Vi måste lära oss som ett samhälle att alla människor har sina talanger och kunskaper och att alla är värdefulla. Det kanske är min största förhoppning.”
