En mästare på sport

Bob Martin är en flerfaldigt prisbelönad sportfotograf specialiserad på att ta bilder av sporthändelser för annonsering, företags- och redaktionsklienter.

Under sin över trettio år långa karriär har Bob fotograferat alla stora sportevenemang, från de 15 senaste sommar- och vinter-OS-mästerskapen till elefantpolo och hästkapplöpning på is. Han har fotograferat Wimbledon-turneringen sedan 1982 och hans arbete har tagit honom till alla världens hörn. Hans foton har publicerats i flera publikationer som Sports Illustrated, Time, Newsweek, Life Magazine, Stern, Paris Match, Bunte, L’Équipe, Sunday Times och New York Times för att nämna några. Hans arbete har uppmärksammats med 60 nationella och internationella priser och han har utsetts till Storbritanniens främsta sportfotograf tre gånger. 2015 publicerade han den prisbelönta boken ”1/1000th: The Sports Photography of Bob Martin”. Det är en imponerande tillbakablick över 30 år med så gott som alla större sportevenemang. Vi träffade Bob nyligen för att diskutera fotografering och höra varför han bytte från en DSLR-kamera till Sonys spegellösa kameror.

Vad inspirerade dig till att bli en professionell sportfotograf?

Jag har alltid varit ett sportfan, fast jag var inte alltid inställd på att bli sportfotograf. Drömmen var att vara en vanlig fotograf och i skolan blev jag helt besatt av mörkrummet. På college tog jag bilder hela tiden och började sedan succesivt att arbeta som fotojournalist. Jag älskade resandet och att se mina bilder dyka upp o tidningarna ett par dagar senare var spännande. Jag började då och då få erbjudanden från sportrelaterade bildbyråer och det var så det började.

Hur håller du ditt fotograferande fräscht och spännande?

En god vän till mig i USA, Walter Iooss – kanske den mest kända sportfotografen någonsin – sa till mig för många år sedan ”du måste hela tiden förnya dig, annars blir du en dinosaurie”. Jag har aldrig glömt det och det sant även idag. Som någon som älskar tidningar, som älskar tryckta bilder så är det hemskt att säga så här, men tidningar och tidskrifter är en utdöende art och fotograferna som fortfarande strävar efter dessa idealen, som inte rört sig vidare, är dinosaurier. Jag vill inte kränka ner på min egen fotografering – jag vill fortfarande ta den så långt som jag kan och det enda sättet för mig att hålla mitt arbete uppdaterat är att tänka utanför ramarna. Det är därför som jag nuförtiden arbetar mycket med sportledningar och förbund. Det är dem som är villiga att spendera en budget på kvalitetsfotografering. Det jag försöker att ge dem är någonting som är annorlunda än genomsnittsbilderna du oftast ser.

Innebär ditt arbete med dessa ledningar och förbund att du inte får chansen att fotografera så mycket som du skulle vilja?

Jag fotograferar mindre än förut, särskilt då jag blivit äldre, men jag fotograferar fortfarande på många stora evenemang, som OS-mästerskapen och Wimbledon. Jag deltar fortfarande på de mindre evenemangen, men i stället för att vara mitt i smeten leder jag arbetet och organiserar olika team av fotografer. Ärligt talat så har jag passerat stadiet då jag ville sitta bakom ett mål en regnig lördagseftermiddag. Du är också konsult till den internationella olympiska kommittén. Vad innebär det? Det kan vara allt från något enkelt som att föreslå bästa praxis för att organisera fotograferna, till att ge detaljerade råd om storlekar på logotyper och deras placering för att säkerställa optimal synlighet i de slutliga bilderna. Under OS i Rio hjälpte jag till med att välja färger för olika evenemang. För simmästerskapen ville de exempelvis först använda ett grönt färgschema, tills jag påpekade att det inte skulle se särskilt bra ut när det reflekterades i blått vatten!

Anser du att kamerateknologi har förändrat din inställning till sportfotografering?

Utan tvekan. När autofokus rullades ut sa folk att det var dödsstöten för fotografering eftersom vem som helst kunde ta en skarp bild, men för mig var det fantastiskt eftersom min syn inte var perfekt. Kameror är nu så bra på det de gör att de gjort sportfotografering ännu bättre. I stället för att oroa mig över om en bild är i fokus eller inte kan jag nu fokusera mer på kompositionen, bakgrunden och ljussättningen. Det är viktigt att komma ihåg dock att även om moderna kameror kan göra så mycket för dig så måste du ha förståelse för fotograferingens grundprinciper och förstå när vissa funktioner fungerar för dig. Jag är inte alls sentimental över det jag använder – om en kamera fungerar för mig som ett verktyg så gillar jag den.

Vad var det som gjorde att du tittade på Sony Alpha-kamerorna för ditt arbete?

Helt ärligt var den första dragningen för mig det tysta fotograferandet. Det var en funktion som jag fann spännande eftersom det innebar att jag kunde fotografera i situationer jag tidigare inte kunde – golfbanor till exempel, i närheten av den avgörande putten på det 18:e hålet där situationen kräver ett tyst närmande. Den första kameran jag testade var α7R II och den lät mig få bilder jag tidigare inte kunde. Jag måste medge att jag inte gillade möjligheterna med EVF eftersom jag var så van vid sökaren i DSLR, men nu är det någonting jag inte kan leva utan. Det har haft en jättestor inverkan på mitt arbetsflöde, att kunna granska exponeringen innan jag ens tryckt på slutaren. Nu använder jag α9 för majoriteten av mina bilder och den passar min arbetsstil perfekt. Som jag nämnde tidigare ser jag mina kameror som verktyg och α9 är ett verktyg som fungerar bra för mig.