”Antarktis är en annan värld”, säger filmaren Maciek Jabłoński, med vördnaden hos någon som verkligen har bevittnat planetens sista stora vildmark.
Antarktiska oceanen är fortfarande en brutal och farlig miljö, ”trots över 100 års urforskande och med all den moderna tekniken inom navigering och säkerhet”, och områdets faror och skönhet förmedlas med skrämmande realism i hans första långfilmsdokumentär Selma – ett äventyr från världens ände. Filmen berättar historien om den polska segelbåten S/Y Selma Expedition och resan som dess elva besättningsmedlemmar gjorde till Rosshavet, världens kallaste och sydligaste hav.
Genom att sätta ihop filmsekvenser från Ross Sea-expeditionen och ”många andra Antarktis-expeditioner med segelbåten till området” har Maciek gjort en film som inte bara visar besättningens bedrifter utan också vilken styrka det krävs för att styra en liten båt genom dessa spännande men livsfarliga vatten. ”Jag var inte besättningsmedlem på Ross Sea-expeditionen med Selma – jag kände inte teamet på den tiden – men jag hörde om utmaningen från en vän och deltog i en senare Selma-kryssning som organiserades när det var tidig vår i Antarktis. Jag var med på seglatsen som regissör och filmfotograf för att kunna berätta deras historia på filmduken.”
Det är lätt att föreställa sig att det var knepigt att filma ombord på Selma stundtals, i synnerhet som Maciek samtidigt var en del av besättningen med samma uppgifter som alla ombord, inklusive kökstjänst, styrning och så vidare. För att få ihop arkivfilmerna och de egna bilderna till en komplett film krävdes hårt arbete och han behövde alltid ha sina kameror till hands för att kunna ta vara på alla tillfällen. ”Jag sov med kameran, jag satt vakt med kameran. Jag gick till och med på toaletten med kameran!”, säger han och skrattar.
Med strikta gränser för hur mycket bagage besättningsmedlemmarna fick ta med ombord, var en liten, lätt och kraftfull filmningsutrustning ett måste.
”Nästan hela filmen gjordes med Sony-utrustning”, förklarar Maciek. ”Rosshavsexpeditionen 2015 filmades huvudsakligen med PXW-X70, som har en utmärkt balans mellan kvalitet och rörlighet. Under min kryssning använde jag främst kamerahusen Alpha 7 III och Alpha 7R III som -A och B-kamera. Jag behövde kameror som både kunde videofilma och ta stillbilder och som gav mig film av biokvalitet – och Sonys Alpha 7-serie är den enda fullformatsutrustning som har allt detta. Jag använde också en FS5 och den var min A-kamera när jag arbetade på land. Jag älskar också FS5 för den kompakta storleken, men det var Alpha 7:orna som stod i centrum för projektet.”
Maciek berättar om sitt filmande: ”Förutom att jag hade stor nytta av fullformatssensorn i ett litet, kompakt kamerahus, förlitade jag mig mycket på min Alpha-kameras inbyggda bildstabilisering (IBIS), eftersom jag inte använde någon extern gimbal när jag filmade. Jag kunde också filma i S-Log-format för att få bättre kvalitet och ställa in kameran på 50p/100p-läge, så att jag kunde ändra antalet bilder per sekund vid efterbearbetningen. Dessa kameror har också utmärkt batteriprestanda, en solid vädertålig konstruktion och det går att filma vid mycket svagt ljus utan att kvaliteten går förlorad. Allt detta var sådant jag behövde ha på resan över detta utmanande hav.”
Maciek behövde filma både på och utanför Selma, och från mastens topp, och flexibiliteten hos Alpha-kamerorna gjorde detta möjligt. ”Jag tänker nu att även om jag hade tagit med mig en stor kamera, så hade jag inte kunnat använda den. Tro mig – när du befinner dig vid världens ände och iskallt vatten sköljer in över däck, så har du annat att tänka på än att sköta en stor kamera! Det svåraste för mig när jag skulle filma på havet, var att hantera mina egna svagheter, som sjösjuka, och att tvinga mig själv att arbeta och fokusera på bilden. Ibland var det riktigt tufft.”
Filmen Selma fångar allt från de hårdaste stormarna i Drakesundet, då besättningen fick slåss mot de enorma vågorna, till den vackra men förrädiska stillheten hos den glittrande Ross-isbarriären. Maciek berättar: ”Selma var definitivt en film som gjordes under de mest utmanande förhållanden, och för mig var det dessutom första gången jag upplevde Antarktis. Om inte min utrustning hade hjälpt mig att förverkliga den här filmen hade jag antagligen aldrig ens åkt dit. Man skulle kunna tro att det är mycket lättare att utforska Antarktis nuförtiden eftersom vi har modern navigering och välutrustade segelbåtar, men det räcker inte med de tekniska framstegen. Den både svagaste och starkaste länken har alltid varit, och är fortfarande, människan. Och som en besättningsman säger i slutet av filmen, expeditioner till Rosshavet visar att du kan klara vad som helst om du verkligen vill, oavsett vem du är.”
