Hur jag fotograferar | Live-musik

Medan jag är på plats för att ta bilderna jag behöver måste jag visa andra hänsyn. Först och främst artisterna själva. När du fotograferar backstage måste du veta när det är dags att sluta. Det är helt okej att ta ett par bilder när sångaren väljer ut kvällens outfit, men det är inte okej att hänga över artisten i fem minuter som en geting

Sen har vi publiken. Genom att blockera dem försämrar du upplevelsen för de som betalat för att vara där. Du måste ha respekt och jag försöker att alltid fråga först. Om jag kommer att stå i vägen för dem en kort stund vänder jag mig om, ber om ursäkt och säger ”tack”. Lite artighet betyder mycket.

Om jag är med på hela turnén ställer jag mig inte framför scenen under de första tre låtarna med tanke på andra fotografer. Pressfotografer har bara de tre låtarna på sig att ta så bra bilder som möjligt så det känns inte rättvist att jag ska ta plats. I stället försöker jag använda de tre låtarna till att vara kreativ och hitta en unik plats i lokalen. Att fånga bilden Men vad är då en riktigt bra bild för mig? Egentligen vilken bild som helst som fångar energin på spelningen. Jag letar efter sätt att visa energin i rummet. Ofta innebär det att jag fotograferar genom publiken för utan den skulle det ju kunna vara ett foto från en repetition. Det finns inga regler utan det handlar om att titta i sökaren och känna när det är rätt. Ju mer du gör det desto mer instinkt får du.

Kameror och objektiv – vilka du ska använda och när

Jag har alltid två kameror runt nacken, Sony α7R III och α7S II. Jag brukar ta många bilder med α7R III. Med sensorn på 42,2 megapixlar får jag detaljerade bilder och den är bra i svagt ljus. Men om ljuset är mycket svagt använder jag α7S II. Den har en mer lågupplöst sensor, men jag kan fotografera med högre känslighet utan att det uppstår en massa bildbrus.

Jag har med mig fyra objektiv till kamerorna. På den ena sitter vanligtvis 24-70mm f/2.8 GM och på den andra 85mm f/1.4 GM eller 70-200mm f/2.8 GM. Undanstoppat i väskan har jag 12-24mm f/4 G för extrem vidvinkelfotografering. Med de här objektiven kan jag fotografera allt jag behöver under en spelning.

Om jag fotograferar under en enda konsert i stället för en turné är 24-70mm f/2.8 GM ett riktigt bra objektiv att ha på kameran. Jag kan fotografera hela kvällen med det objektivet. Men när jag fotar en turné och redan har bilder från några kvällar använder jag ibland bara objektivet 85mm f/1.4. Det är intressant att begränsa sig till ett enda objektiv eftersom det gör att man börjar fokusera på detaljer och leta efter mer kreativa former av fotografering.

Objektivet 85mm f/1.4 GM är väldigt bra i lokaler med lite ljus. Den senaste tiden har jag älskat att använda Ögon-AF hos α7R III, särskilt när 85mm GM-objektivet är vidöppet med f/1.4. Den nya uppdateringen innebär att det alltid söker efter ett öga, så alla bilder på sångaren får rätt fokus, i stället för att det hamnar på ögonfransarna eller näsan eller mikrofonen framför ansiktet. Det gör en enorm skillnad.

Fokusera Jag växlar mellan att använda autofokus och ställa in skärpan manuellt. Manuell skärpa är ett kreativt val. Till exempel kanske jag vill ha gitarrsträngarna knivskarpa, med sångaren som lätt känns igen oskarp i bakgrunden. För att åstadkomma detta utnyttjar jag Focus Peaking-funktionen, som även är till hjälp när jag använder äldre manuella vintageobjektiv. Jag kör också med anpassad knappinställning för att aktivera och förstora bilden. Jag kan göra bilden levande och kontrollera fokus, vilket är viktigt med den höga upplösningen hos α7R III. Exponering Jag har alltid kameran inställd på manuellt exponeringsläge. Jag gillar att hela tiden ha kontroll över slutaren, bländaren och ISO-känsligheten. Vilken bländare jag väljer beror på kommersiella och tekniska överväganden. Om jag till exempel ska fotografera till en turnéposter så måste jag se till att alla bandmedlemmar är i fokus. Då kanske jag fotograferar med f/5.6 snarare än f/2.8 eller f/1.4. När det gäller slutarhastigheten behöver jag tänka på rörelseoskärpan som uppstår när artisterna rör sig. Det långsammaste jag är bekväm att fotografera med om jag vill ha en knivskarp bild är cirka 1/160 sekund. Men rörelseoskärpa kan förstås vara ett konstnärligt val och i så fall händer det att jag går mycket lägre för att till exempel få rörelseoskärpa på trummor eller strängar.

Så vad är det jag vill visa? Vad som är viktigast i bilden beror på vad som fotograferas, men oftast är det artistens ansikte. Både α7R III och α7S II ger stort spelrum när det gäller att ta bort skuggor vid redigeringen av obehandlade filer, så jag undviker vanligtvis klippta högdagrar. Jag använder histogrammet för att kontrollera exponeringen i högdagrarna innan jag tar bilden. Jag föredrar alltid mer skugga och att inte förlora högdagrarna, men ibland kan det inte hjälpas. Jag bryr mig inte om att en enstaka punkt blir utfrätt, men undviker det helt när det handlar om stora plana ytor. Jag tycker att det är mycket effektivare att ta bort skuggorna än att försöka få tillbaka högdagrarna.