2024-03-25

Gemensamt tänkande kring den globala miljön via intervjuer med kreatörer som jobbar med naturen. Yosuke Kashiwakura är en naturfotograf som förmedlar naturens skönhet och budskapet om att skydda den globala miljön. Hans motiv är naturlandskap och deras flora och fauna. Han utforskar kopplingen mellan fotografer och hållbarhet genom berättelser från sina upplevelser på öarna Borneo och Rebun.

För mer än 15 år sedan följde jag med på en resa för en tidskriftsfotografering på ön Borneo i sydöstra Asien, som organiserades av en miljövårdsgrupp. Jag fotograferade orangutanger, elefanter, näsapor och andra djur som fanns i de närliggande skogarna medan jag tog mig fram på en flotte längs den långa och kända floden Kinabatangan. Jag njöt så mycket av att ta bilderna att ordföranden i miljövårdsgruppen kom fram till mig och frågade: ”Vet du varför det förekommer så många djur här?” Det kunde jag inte svara på. Han berättade då att man hade anlagt palmoljeplantager på andra sidan skogen, som sträckte sig fram till floden. De vilda djuren har drivits in i de kvarvarande skogarna, vilket gjorde att djuren levde så tätt ihop att jag kunde ta bilder av dem tillsammans.

När jag fick höra detta skämdes jag så otroligt över att ha tagit bild så entusiastiskt. Jag minns fortfarande hur det kändes. Sedan började jag ifrågasätta om jag verkligen hade gjort rätt val, eftersom jag bara hade tagit bilder av attraktiva motiv. Nästa dag besökte vi Orangutan Rehabilitation Center där orangutangungar togs om hand efter att ha förlorat sina mödrar. Jag fick se orangutanger som med stort tålamod tränades av människor för att kunna återföras till skogen – som en följd av avskogning. Det var det som inspirerade mig att fortsätta fotografera dessa ungar som mina motiv, eftersom jag kände att jag behövde göra något för att hjälpa dem. När vi bad om tillstånd för att ta bilder på anläggningen på långsiktig basis, hjälpte ordföranden i miljövårdsgruppen mig att få ett sådant tillstånd. Så jag var hos orangutangerna i ungefär en månad och fotograferade dem.

Regnskogen på Borneo, som har kallats en oas för biologisk mångfald, har nästan försvunnit. I stället sträcker palmoljeplantagerna ut sig så långt ögat når. Djuren som tidigare levde där hade ingenstans att ta vägen. Dessa orangutangungar tvingades bort från sina mödrar när regnskogen ödelades. Normalt klänger sig orangutangungarna fast på moderns kropp för att lära sig vad föräldrarna äter, hur man överlever i trädtopparna och skyddar sig från rovdjur. Men ungarna kan inte lära sig att leva i det vilda utan sina mödrar. De kan bara återfå sin förmåga att leva i skogen genom den träning de får på rehabiliteringscentret. Utöver det tillkommer förändringar av miljön på grund av klimatförändringarna. Så situationen för hotade arter ser ut att förvärras ytterligare.

Nu håller skogar runt om i världen på att försvinna. På Borneo finns det palmoljeplantager som sträcker sig långt bortom horisonten, vilket enligt min uppfattning utgör ett väldigt destruktivt landskap. Jag insåg att den här aktiviteten kan liknas vid en tsunami. Palmoljeplantager skapade av människan har långsamt tagit sig in över landet som en flodvåg, och de tropiska skogarna har försvunnit. Jag kallar den här processen en ”grön tsunami” och tar bilder av den här fasansfulla synen för att ännu en gång påminna alla om den effekt avskogningen kan ha.

Allt började när jag vandrade upp på Rishiri Fuji på ön Rishiri tillsammans med Kanae Minato, författare och ursprunglig manusförfattare till Kita no Kanaria-tachi (A Chorus of Angels), en film som utspelar sig på Rebun. När Minato sa: ”Grannön Rebun är också fantastisk”, blev jag nyfiken och besökte sedan ön vid ett senare tillfälle. När jag vandrade upp mot det nordligast belägna utsiktsdäcket på Rebun, vände jag mig om och slogs av den hisnande vackra utsikten som fick mig att bli förälskad av ön. Jag upptäckte att det fanns en by i området, och hoppades att det skulle finnas ledigt boende där. Efter att ha letat efter bostäder online, upptäckte jag att det bara fanns ett ledigt hus i byn. Därefter skrev ägaren över huset på mig, och jag renoverade det själv och byggde ett basläger för att kunna bo och fotografera på Rebun.

Till en början ville jag hålla det för mig själv och bara ägna mig åt att fånga naturen. Men stjärnhimlen är så otroligt vacker och naturmiljön är på dagen så anspråkslös och målerisk. Efter hand ville jag dela med mig av denna skönhet och skapa en International Dark Sky Place*. På Rebun finns mer än 300 arter av blommande alpina växter, men ön lockar sällan besökare förutom på våren och sommaren. Jag hoppas alla sorters besökare kommer för att uppleva den här platsen året runt, och att det blir en plats där man kan betrakta stjärnhimlen i stillhet. Om fler besöker området kan det uppstå oro för effekten på naturen och eventuell överturism. Mitt mål är därför att ta reda på hur man skapar en miljö där människan kan samexistera med naturen.

På grund av att så många byggnader har uppförts över landet och fyllt städerna med ljus som är starkare än stjärnorna, kan vi inte längre se stjärnorna på himlen. Stjärnhimlen kommer tillbaka om vi styr ljusets riktning. Vi ser nu en rörelse för att skapa nya temaparker för att stärka den regionala ekonomin. Men jag tycker det är viktigare att återställa det som fanns där från början. Jag tror alla städer kan bli attraktiva om vi lyfter fram platsens lokala skönhet, även om inget nytt byggs. Jag vill att man ska börja uppskatta saker som de är.

Jag har letat efter något jag kan göra tillsammans med unga personer. Jag tänker tillbaka på min hemstad, fälten och bergen bakom mitt hus och de ursprungliga landskapen som jag värdesätter högt. Att engagera sig i den stora globala miljörörelsen är också viktigt, men det vi enkelt kan göra är att få grepp om vad som sker i lokalområdet och skydda det på rätt sätt. När antalet engagerade personer stiger till 100, 10 000 och 1 000 000 kommer den miljövårdande insatsen att öka väsentligt.

Jag vill intervjua äventyrare, upptäcktsresande och naturguider som möter förändringar i den globala miljön. Jag vill förmedla deras ofiltrerade röster och uttryck när de berättar om den globala miljön. Jag är nyfiken på att höra vad människor som bor i frontlinjen av de globala miljöförändringarna verkligen tycker.

* Certifikat som tilldelas platser där enastående ansträngningar har gjorts för att skydda och bevara mörka, naturliga natthimlar som är fria från ljusföroreningar.

Jag är positiv till den miljöanpassade kameratillverkning som Sony har. De använder egna återvunna plastråmaterial och undviker användning av kemikalier där så är möjligt. Till en början oroade jag mig för att deras användning av återvunna material skulle leda till billiga specifikationer. Men när jag fick den färdiga kameran i min hand försvann oron helt. Den är damm- och dropptålig, och trots att kameran är kompakt kompromissar den inte med prestandan. Jag har ett starkt förtroende för Alpha-serien. Sony gör robusta kameror samtidigt som man tar hänsyn till miljön. Jag tror på hållbarhetsarbetet och tillverkningsprocessen på Sony. (Kashiwakura)

Användning av återvunnen plast på Sony och andra miljömässiga hänsynstaganden i företagets produkter

Sony-tillverkning med miljön i åtanke

Intervju：Shota Kato（OVER THE MOUNTAIN）
Foto：Yukitaka Amemiya（Intervju）