Någon sa till mig att ”porträttfotografering handlar till 80 % om personlighet och till 20 % om färdigheter.” Det kanske låter hårt men sanningen är att fotografen som tar bilden har stor betydelse.
Så det du kan göra för att ta bättre porträtt är att aktivt visa intresse för och lära känna personen du fotograferar. Fråga inte bara vad de gjorde i helgen utan att bry dig om svaret. Fråga dem om deras arbete, vänner och familj. Jag ställer de här frågorna och tittar på de olika uttrycken i ansiktet. Då ser jag skillnaden mellan hur de ler när jag plockar upp kameran och när de ler ett äkta leende.
När jag ska bestämma vilken metod jag ska använda för porträttet behöver jag ett sammanhang. Det är viktigt för mig att veta vem personen är och skälet till att han eller hon vill ha porträttbilder. Det berättar för mig om stilen på porträttet och hur jag ska ljussätta det. Jag hör ofta människor säga att de är oroliga eftersom de ”inte blir bra på bild” och de avslöjar vilka drag hos sig själva som de inte är nöjda med. Även detta blir värdefull information om hur jag ska ljussätta dem och från vilken vinkel jag ska fotografera dem.
Jag använder skärmen på min Sony α7R III för att komponera mina bilder. Om jag använder sökaren har jag ansiktet pressat mot kamerans baksida, vilket skapar en barriär mellan mig och personen jag fotograferar. När jag använder skärmen kan personen i stället se mitt ansikte tydligt medan jag pratar och kontakten mellan oss bryts inte. Han eller hon ser mitt ansiktsuttryck som är så viktigt eftersom vi människor är programmerade att spegla andras uttryck. Det betyder att jag, i stället för att be personen att le, kan säga något roligt och börja le själv, så att personen reagerar på det. Detta skapar ett mer naturligt leende och då passar jag på att trycka ned avtryckaren.
Ljussättning spelar stor roll för mina porträtt. Personerna jag fotograferar kan ha berättat om sin favoritsida, eller om ärr och rynkor som de inte vill ska synas. Men själv tänker jag ofta att det är dessa saker som ger dem karaktär och som jag vill lyfta fram; människors ansikten bär på en berättelse.
Eftersom varje människa är unik har jag ingen favoritinställning och använder enklast möjliga ljussättning. Jag kan använda upp till sex olika sorters belysning på en bild men några av mina favoritbilder är tagna med en sorts belysning för att fokus ska ligga på personens ansikte och inget annat.
Sedan handlar det om personen jag fotograferar. Vanligtvis använder jag Sony 85mm f/1.4 G Master-objektivet och jag brukar inte gå lägre än f/2.8 eftersom jag inte behöver göra bakgrunden suddig. Objektivet är otroligt skarpt och jag måste tänka på hur mycket jag vill ha i fokus och hur intensiv jag vill att kontakten ska vara mellan den porträtterade personen och framtida betraktare. Om jag försöker behålla alla detaljer i en persons hår eller kläder fotograferar jag med en mindre bländaröppning, vanligen f/8, f/11 eller f/16.
Slutligen har jag hjälp av en annan teknisk funktion för min fotografering och för att skapa kontakt med den porträtterade, nämligen Ögon-AF. Det ger mig flexibiliteten att röra mig runt motivet och veta att kameran kommer att fokusera exakt på ögat hela tiden. Det är nästan så att jag får problem med att välja bland för många bilder eftersom alla blir så skarpa och fokuserade. Det fungerar till och med när människor har glasögon. Först trodde jag att funktionen var lite av en gimmick och att det inte skulle fungera, men jag använder det faktiskt hela tiden! Precis som de andra funktionerna på kameran hjälper den mig att ta så bra porträtt som bara går.
